Jag är inte helt ovan vid att läsa teatermanus så när förlaget Atlas ville att jag skulle läsa Martina Montelius Tre pjäser så tvekade jag inte en sekund.
Det är tre olika pjäser; Jag växte upp i spenatvarm kattsand, älskad bortom allt förnuft, Drömström och Rundlund samt Gabriel. Det är alla är mycket speciella pjäser, även om de är tämligen lättlästa. De handlar om vardagen och saker som är besvärliga. Montelius har själv sagt att hennes pjäser bygger på brev, kanske inte avsända, men brev till vänner och fiender.
När jag började läsa den första pjäsen så kände jag att jag inte riktigt hängde med, Det var lite för knepigt för min smak. Men så började jag förstå att pjäserna förmedlar mer en känsla än en vettig handling. Jag tyckte bäst om Rundlund och Drömström, inte kanske för att jag förstod vad det handlade om, utan för att deras känslor och önskningar någonstans var verkliga i all sin absurditet. De lekar att de är döda, gifta med varandra och att de är grisar. De skäller och gnäller och retas med varandra. Jag kan inte säga varför jag fastnade för det, men jag skulle gärna se den pjäsen spelas. När jag vet att Montelius byggt sina pjäser på det overkliga, det kan folk kanske vill säga med inte vågar, så får det märkliga en liten förklaring. Jag gillar det faktiskt.
