Recension: Magorian, Michelle; Hemlängtan; 1984

Hemlängtan var den första boken jag läste av Michelle Magorian. Godnatt Mr Tom är hennes i särklass mest kända, och kanske också den bästa, men Hemlängtan får inte glömmas bort.

Rusty kommer till USA som evakuerad när hon är sju år gammal. När boken börjar har hon återvänt till ett krigshärjat England och året är 1945 och hon är 12 år. Det är svårt att anpassa sig till den nya världen som för henne känns gammaldags och tråkig. Istället för cocacola och könsblandad skola får hon bo på flickinternat och dricka äckligt te. Hon känner sig ensam och hon får inga vänner eftersom hon är så framåt och frispråkig. Hennes räddning blir Lance, en pojke som precis som hon varit i USA och känner sig ensam. De rymmer från sina internat på nätterna och träffas i en stuga i skogen. På helgerna är Rusty hemma hos familjen och hennes farmor och far är mycket konservativa, medan mamman, som är mer liberal, verkar foga sig för mycket.

Rusty står för det moderna, medan hela England fortfarande är viktorianskt och stelt. Ljuspunkten finns i mamma Peggy som lämnade hemmafrulivet för att bli bilmekaniker under andra världskriget. Hon kom att älska sin frihet. Pappan och farmodern är kvar i det gamla och vill inget hellre än att bevara det. Farmoderns har inte ens offrat sina gardiner i krisens England för att hon ville bevara sitt hus för sonens skull, så att det skulkle se ut precis som förr när han kom tillbaka från kriget. Det blir mamman som genom att ta sig ur sitt dåliga äktenskap räddar dottern från den viktorianska uppfostran.

Hemlängtan är en ungdomsroman som lyckas med att både vara spännande och gripande utan att den har ett kärlekstema. Istället är det en stor portion feminism och kvinnlig frigörelse, helt utan att det skrivs en på näsan. Budskapet om att det är den moderna emanciperande kvinnan som är vinnare gör boken att jag verkligen älskar boken. Jag kan nu i efterhand tycka att det var synd att jag läste den när jag var lite för ung och inte riktigt orkade igenom kapitlen, för om jag bara varit något år äldre hade jag slukat den och läst den flera gånger, minst lika många gånger som Godnatt Mr Tom.