Pija Lindenbaums barnbokskaraktär Gittan finns i fyra böcker; Gittan och gråvargarna (2000), Gittan och fårskallarna (2001), Gittan och älgbrorsorna (2003) och Gittan gömmer bort sig (2011).
Gittan är lugn och lite feg, hon är ensam och har inga syskon. Hon gillar kanske inte saker som de flesta barn tycker om, såsom att klättra högt och åka fort. Men istället har hon en fin relation till djur och bland dem blir hon modigare och coolare. I de tre första böckerna träffar Gittan djur som hon tar hand om på ett eller annat sätt, gråvargarna som hon sjunger för så att de somnar, de stackars fårskallarna som håller på att torka ut i sommarsolen och älgarna som våldgästar henne och vill vara hennes syskon. I den sista boken handlar det om ett svek mot grannens barnflicka när hon luras att väcka bebisen som sover. Den boken är lite annorlunda än de tre första, även om Gittan är den samma.
Gittan gick rakt in i mitt hjärta, men kanske inte lika rakt in i sonens. Men så hittade jag en film som var bortglömd med alla böckerna upplästa av Sissela Kyle. Först var han ändå inte så imponerad men så en dag kom han till mig och viftade med filmen och sa ”Gittan, Gittan”. Vår favorit är Gittan och fårskallarna. Sonen gillar den för att han älskar allt som kan associeras med Bä bä vita lamm och jag tyckte att den belyste en semestrar ur ett barns synvinkel och att vi som vuxna kanske ska tänka på hur vi väljer att fira semester. Jag tyckte framförallt om att Gittan var en blyg och lite feg tjej som fick ta plats genom att få vara ensam huvudperson i flera böcker. Alla typer av barn behöver få ta plats i litteraturen, inte bara de tuffa och coola.
