Ju mer jag bloggar och ju mer insyltad jag blir i olika utmaningar och höga läskrav på mig själv så inser jag att jag har tappat nästan ett helt fält. Manliga författare. Jag läser några übertrista nobelpristagare (och en och annan bra) varje år, men sedan är det inte så mycket mer. Man kan säga att jag har motsatt problem som Jesper (som efter ha outat sitt problem hänger på min utmaning Klassiska kvinnor).
Jag blev påmind idag av Sanna att jag inte läst den näst senaste boken av en av mina favoriter, Carlos Ruiz Zafon. Han har dessutom kommit med ytterligare en bok. Hans två första är underbara böcker om Barcelona så jag måste verkligen läsa de två senare också.
Jag har inte heller läst Fredrik Backmans En man som heter Ove fastän så många hyllat den och jag tror att jag skulle gilla den.
Sedan har jag kvar den sista delen i Arnaldur Indridasons miniserie, Den kalla elden. Älskar Indridasson!
Jag vann Elias Canetti i Nobelprisprojektets tävling förra året och jag tänkte läsa den eftersom jag i mitt nobelprisprojekt bara har läst en mikronovell av honom. Men det blev visst aldrig av.
Om en månad åker jag och min man till Barcelona och tills dess ska jag ha läst De två böckerna av Zafon. Innan året är slut ska jag ha läst de andra tre.
Se där, en manlig utmaning här på feministbibblan. Inte illa 😉
Jag gick och köpte tre böcker på lunchen. Men det blev inte tre män.
4 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
”En man som heter Ove” läser du på ca två timmar. Det är ingen litterär djupdykning utan bara feel-good rakt igenom.
Jag var inte lika glad i ”Vindens skugga” men nu ska vi läsa ” Marina” i ena bokcirkeln och det är ju bra för då måste jag ge Ruiz Zafon en andra chans!
Författare
Det var så jag tänkte ang Ove. Det blir väl som Torka aldrig tårar att jag sträckläser. Vindens skugga var ju underbar! 🙂
Läser Himlens fånge nu och den är riktigt bra!
Författare
Det låter lovande!