I Tranans novellsamling Tyskland berättar: Den mindre halvan av världen är majoriteten av författarna kvinnor. Jag recenserar de mest relevanta för Feministbiblioteket en och en.
Ankorna, kvinnorna och sanningen av Katja Lange-Müller är en berättelse på miniatyrplanet. En till synes oskyldig scen som utspelar sig vid en ankdamm, betyder egentligen något mycket större. Ett antal personer diskuterar en anka som försöker rädda en annan anka upp från dammen. Huvudpersonen föreslår en romantisk bild av en pappaanka som räddar sitt barn. En förbipasserande äcklig gubbe säger att det är en anka som våldtar sitt offer och vill bara få upp henne ur vattnet så att han kan slutföra det han påbörjat. Huvudpersonen förstår att mannen har rätt, men behöver man egentligen påpeka sanningen i alla lägen?
Detta skulle jag säga var den mest feministiska novellen jag läste till idag. Saker är ibland inte så trevliga och gulliga som man skulle kunna tro. Vill man se en pappa rädda sitt barn eller en pågående våldtäkt? Novellens slutkläm är också lite intressant. Kanske är våra fantasier värda att bevara i vissa sammanhang, snarare än att alltid föra fram sanningen i ljuset. Novellen hade med andra ord många olika dimensioner och jag tyckte den var oerhört intressant.
