10 saker jag inte gillar med deckare

Jag har tidigare publicerat följande lista på min blogg, men eftersom den har med böcker att göra så publicerar jag den här också (något uppdaterad). När jag recenserar deckare tänkte jag hänvisa hit. Håll till godo och kommentera gärna om du känner igen dig eller inte alls håller med!

1. Deckare med stora konspirationer.
Polisen, eller vem det nu är som är huvudperson i boken, kommer en stor, manlig konspiration på spåren. Män som utnyttjar kvinnor (det vanligaste temat, men det finns även andra) och som håller varandra om ryggen finns överallt i hela samhället och de ha makt. Det kan bli övertydligt och överdrivet många gånger och temat är mycket vanligt. I vissa deckare blir huvudpersonerna själva indragna och deras liv svävar i fara.
Exempel: Henning Mankels Villospår och Brandvägg, Stieg Larssons Milleniumtrielogi, Katarina Wennstams Smuts, Peter Robinssons Mörkrets alla färger

2. Seriemördare med diffusa motiv.
En mördare går lös och han (eller hon) dödar tillsynes helt slumpmässigt. När upplösningen närmar sig så är motivet ganska luddigt som t ex ”jag har varit med om något hemskt när jag var ung och därför ska jag döda alla som gjort samma sak mot andra som han/hon gjorde mot mig”. Det är alltid ett hämndbegär för något som hänt för mycket länge sedan och som inte känns helt relevant att döda för.
Exempel: Henning Mankells Den femte kvinnan, Camilla Läckbergs Olycksfågeln, Ingrid Hedströms Flickorna i Villette, Denise Rudbergs Ett litet snedsprång

3. Varför tänkte inte huvudpersonen på det?
När upplösningen kommer så kommer det fram ganska självklara saker som huvudpersonen aldrig borde ha missat. Självklara saker som att det finns personer som han eller hon haft något otalt med, men som personen inte minns eller mönster som för den inblandade borde vara alldeles uppenbara, men inte är det.
Exempel: Lars Keplers Hypnotisören, Mari Jungstedts Den du inte ser.

4. För blodiga och äckliga mordfall.
Avskurna huvuden och blodbad, tortyrkammare och gravar i trädgården. Ibland känns det som om det inte finns någon botten i allt äckligt.
Exempel: Åke Edwadrssons Dans med en ängel, Peter Robinssons I ondskans spår

5. För sorgliga mordfall.
De anhöriga beskrivs så närgående att man lipar sig igenom hela deckaren och spänningen därmed går förlorad.
Exempel. Karin Fossums Älskade Poona, Arnaldur Indridasons Vinterstaden

6. Sidohistorier mellan kapitlen som inte har så mycket med storyn att göra.
Ofta blir deckarförfattare alltför förtjusta i historier som ska gå långt tillbaks i tiden och knytas ihop med huvudstoryn. Ibland blir banden mellan de två spåren från nu och då väldigt löst sammansatt och tillför inte mycket, kanske bara förståelse i form av mördarens bakgrund.
Exempel: Camilla Läckbergs Stenhuggaren, Henning Mankells Den femte kvinnan

7. Mördaren dyker upp för sent i historien.
Den som är mördaren är någon helt annan som aldrig har spekulerats kring och du känner dig lite snuvad på konfekten.
Exempel: Henning Mankells Mördare utan ansikte, Denise Rudbergs Ett litet snedsprång

8. Upplösningen är alltför osannolik.
Folk som har lyckats gömma sig eller levt på stulna identitet under en längre tid utan att någon har upptäckt det känns inte alltid så trovärdigt.
Exempel: Stieg Larssons Män som hatar kvinnor, Unni Lindells Sorgmantel

9. Överdrivet dramatiska slut.
Det som ser ut att vara en ganska lugn deckare slutar helt plötsligt med kidnappning eller skottlossning eller både och. Ibland kan det kännas nästa påklistrat.
Exempel: Liza Marklunds Sprängaren och Studio Sex, Anne Holts Bortom Sanningen, Åke Edwardssons Den sista vintern, Mari Jungstedts I denna stilla natt, Stieg Larssons Flickan som lekte med elden

10. Oklara slut.
Vem är egentligen mördaren och vad hände egentligen på slutet?
Exempel: Karin Fossums Älskade Poona, Åke Edvardssons Den sista vintern

UPPDATERAT

Läs mer om vad andra skrvit om detta inlägg: Knuff