Jag var förväntansfull när jag satte tänderna i Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson, för inte bara har boken vunnit Augustpris, utan också är det fler än någonsin som efterfrågat mina synpunkter på boken. Nu har jag läst den och här kommer mina tankar.
Boken handlar om Ester som lämnar sambo och ordnat liv för att hon blivit blixtförälskad i konstnären Hugo Rask. De träffas tre gånger, men Hugo är aldrig riktigt intresserad. Ester kan ändå inte släppa honom och hon tycker att han är skyldig henne något eftersom han varit inne i henne.
Det är inte ett dugg svårt att känna igen sig i den här boken. Desperationen, kärlekskrankheten och den samlade väninnekören – allt är de vanliga komponenterna i nästan var tonårings liv. Men nu handlar inte Egenmäktigt förfarande om tonåringar, utan om en vuxen kvinna. Jag ville genom hela boken bara skrika: Lyssna på dina vänner! Men det gör hon såklart inte utan vänder snarare alla ryggen som inte håller med henne om att Hugo borde älska henne och att det finns hopp.
Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag bara tyckte att den var osannolik och tramsig, eller om jag faktiskt förstod den. För lite förstod jag ändå. Hugo vill inte ha Ester, men han vill inte att hon ska sluta tråna efter honom. Därför berättar han inte att han har en annan. Därför säger han inte till på skarpen att hon ska sluta höra av sig. Och han struntar fullständigt i om hon lider under tiden. Jag har också betett mig ologiskt och kärlekskrankt även efter jag fyllt tjugo och det har funnits dem som utnyttjat det, så lite av det kan jag faktiskt känna igenom mig i som vuxen. Jag tyckte inte om boken, men jag tyckte inte heller att den var dålig. Jag orkade inte med Ester, men jag kan inte heller säga att det var en helt osannolik karaktär. Nu vill jag bara lägga den bakom mig och skaka av mig obehaget som den bar med sig. För berörde gjorde den, vare sig jag ville eller inte.
Läs mer: Adlibris, Bokus, Aftonbladet, DN, GP, SvD, Bokhora
Jag är glad att inte heller Fiktiviteter stämmer in i hyllningskören.
2 kommentarer
6 pingar
Jag blir så glad att du läst boken på samma sätt som jag, det har varit lite ensamt på den här sidan boken annars, de flesta verkar ju tycka väldigt mycket om den.
Författare
Jag blev så glad när jag läste din text, vilket jag gjorde efter att jag skrivit färdigt min. Jag kan förstå att man tyckte om den, men inte att man blev helt hänförd. Den var ju mest störig 🙂
[…] Recension: Andersson, Lena; Egenmäktigt förfarande; 2013 – Feministbiblioteket – 552 […]
[…] Recension: Andersson, Lena; Egenmäktigt förfarande; 2013 – Feministbiblioteket – 552 […]
[…] inte att Egenmäktigt förfarande var en irriterande, om en poetisk, kvinnoskildring förrän min favoritrecensent sa ungefär detsamma.) Än så länge har jag bara hört positivt om Disneys senaste animation ”Frozen”. […]
[…] SVD, DN, SR, Feministbib., Bokhora, GP, AB1, 2, SoS, Dark Places, BB, Läs även andra bloggares åsikter om Lena Andersson, […]
[…] – säger det först kan det vara okej att erkänna (som när Hanna inte heller gillade Egenmäktigt förfarande), men annars håller jag helst tyst. Ja, jag skulle nog till och med kunna gå så långt som till […]
[…] som läst: Kulturbloggen Bokhora Feministbiblioteket GP DN […]