Recension: Lykke, Nina; Nej och åter nej; 2016

Nej och åter nej av Nina Lykke har cirkulerat runt i bokbloggosfären och Kulturkollo har haft en bokcirkel om boken. Man kan inte haka på allt och jag hängde aldrig på den här. Men när jag såg på Storytel att den fanns som ljudbok och jag inte visste vad jag ville lyssna på härnäst, fick det bli den. Observera att Nina Lykke är norsk och inte ska förväxlat med de danskfödda genusforskaren på Linköpings universitet. Boken kom på svenska i år på Wahlström och Widstrand.

Ingrid är less på livet och handlar bara efter vad hon tror förväntas av henne. Hon är trött på sin man som hon varit gift med i över 20 år. Hon ligger med honom plikttroget en gång i veckan, för det är vad hon tror att hon bör göra. Hanne är betydligt yngre och mer rastlös. Hon byter både pojkvänner och lägenheter som andra byter underkläder. När hon förför Jan, Ingrids make, så börjar ett nytt kapitel i hennes liv. Jan ville inte vara otrogen, men han drogs med. Han vill verkligen inte skilja sig, men ha kan å andra sidan inte heller låta bli Hanne. Han vill, som man säger, både ha kakan och äta den.

Det är ett klassiskt otrohetsdrama, men den svikna beter sig inte som en sviken förväntas bete sig och maktbalansen ändras drastiskt. Jag tyckte stora delar av boken på mindre om Trude Maarteins bok Hem till mig, där en man rättfärdigar alla sina affärer och där det enligt honom bara händer. Han har liksom aldrig med det att göra. Precis som huvudpersonen där tar Jan inga egna initiativ. Han går ifrån Ingrid för att det är vad som krävs och för att hon kommit på honom. Han kommer aldrig ta initiativ till någon skilsmässa för han har ju inte gått ifrån henne! Han kommer tillbaka! Detta är bara något han måste göra! Ja ni hör, det gamla vanliga visan. Bara det att i den här boken är det så uttalat och det blir då så tydligt att det är patetiskt.

Jag gillade de olika perspektiven. Vi fick höra historien ur tre synvinklar och även om det går att förstå alla inblandade så kommer vi inte ifrån att Jans beteende är det mes klandervärda. Så ser i alla fall jag det. Han är den som minst vill ta ansvar för sitt liv. Ingrid tvingas ta ansvar och gör det, Hanne likaså på något sätt, men Jan låter bara saker hända. Bra skildrat och jag tror att det är verklighetstroget. Dessutom var det ett bra slut där alla tvingas ta konsekvenserna av sitt agerande eller ickeagerande.

Läs mer: Adlibris, Bokus, DN, Västmanländskan, Stories from the city