#metoo – jag har också utsatts för sexuella trakasserier

Me too

Jag känner ingen kvinna som inte utsatts för sexuella trakasserier. På 90-talet var det mer regel än undantag att tjejer fick nyp i rumpan, blev juckade mot och oombett fick se kukar. Jag är inget undantag tyvärr. I dagarna har en kampanj dykt upp i sociala medier, #metoo, som syftar till att synliggöra hur vanligt det är att kvinnor utsatts för sexuella trakasserier.

Det var väl få som under gårdagen missade hur många av deras kvinnliga vänner som skrev #metoo på Facebook, Twitter och Instagram. Man kan givetvis ifrågasätta den har typen av kampanjer, men jag tror att det är bra för att synliggöra hur vanligt det faktiskt är. I detta blogginlägg tänkte jag redogöra lite mer utförligt varför jag skrev #metoo i min Facebookstatus igår.

Jag är i sammanhanget ganska lyckligt lottad. Jag har inte blivit utsatt för sexuella övergrepp eller grova trakasserier. Det var faktiskt så att jag omedelbart inte kom på något bra exempel. Det har varit en för accepterad del av mitt liv, accepterad både av mig och av omgivningen.

Ett av mina första minne var när en kille på min skola kom fram till mig i matsalen och stack fram två fingrar under min näsa med orden: Så luktar kuk. Jag gick i femman och minns fortfarande lukten och skammen. Samma kille skulle tre år senare ta mig på brösten inför vad som kändes som hela skolan i en korridor. Ingen, absolut ingen sa något förutom de som skrattade med honom.

På gymnasiet började jag gå ut och dricka alkohol. Då var tafsande och sexistiska kommentarer något jag fick stå ut med varje kväll ute. Men jag tänkte inte så mycket på det, det var som det var liksom. Dessutom, var killen snygg så kunde jag till och med ta det som en komplimang. Jag ville ju inte sticka ut och säga emot något som alla andra uppenbarligen tålde. Så jag flöt med, och tänkte inte så mycket mer på det.

På universitetet var jag med om något läskigt, på gränsen till sexuella trakasserier. Det var Valborg, jag var uppklädd och välsminkad och klockan var väl runt ett. Jag gick förbi institutionen för att lämna in en uppgift. Det var bara en man där som visade mig var jag skulle lämna den. Han kommenterade först mina skor och att jag inte kunde gå i dem och sedan granskade han mig och sa något om fest eller liknande. Det var kanske inte direkt trakasserier, men jag minns att det var oerhört obehagligt och jag kände mig konstig långt efteråt.

När jag skulle vaccinera mig för min första resa till Afrika hade jag en t-shirt på mig från GB Glass som det stod Syndig på, under GB-loggan. Mannen som skulle sticka en spruta i rumpan på mig frågade flirtigt hur syndig jag var. Jag kände mig oerhört utelämnad med rumpan i vädret ensam i ett rum med honom. Jag minns att jag nervöst babblade på om glass och aldrig mer satte på mig den tröjan.

Det var ett axplock från mitt liv. Inga hemska minnen som gett men, men samtidigt något som jag aldrig skulle behövt acceptera. Jag borde exempelvis anmält läkaren.

Vad har du för erfarenheter?

Kommentera

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.