Jag har verkligen sett fram emot Silvia Avallones nya bok Där livet är fullkomligt. Den gavs ut i Italien 2017, men 2019 i Sverige på Natur och kultur. Silvia Avallone slog igenom med boken Stål, som blivit en succé över hela världen. I den nya boken får vi också träffa människor i ett annat Italien, ett fattigare Italien.
Adele föder ett barn, ett barn hon inte vill ha. Pappan till barnet är kriminell och han och Adele är inte tillsammans. Samtidigt sitter det ett par någon annanstans av staden och längtar efter ett barn. Paret verkar inte kunna få barn på egen hand och har bestämt sig för att adoptera.
Efter den inledningen får vi historien som ledde fram till födelsen. Adele blir gravid och Manuel vill ha ett annat liv, ett liv där Adele och barnet inte får plats. Adeles mamma ser inte fram emot ännu en mun att mätta och pappan är ständigt frånvarande. Samtidigt blir Adele vän med Manuels bästa vän, den otroligt smarta Zeno. De lever alla i fattigdom och har tappat tron på att ta sig därifrån. Adele sörjer sin pappa som bara kommer när det passar honom och Zeno är fast med en mamma som är djupt deprimerad.
Dora och Fabio har gått igenom alla fertilitetsbehandlingar som finns och de kämpar inte bara med att få barn, utan också med att stå ut med varandra. Fabio är otrogen och Dora går in i sig själv och hatar alla magar hon ser. När de slutligen accepterar att försöka adoptera får de ny energi. Men kommer de att accepteras som adoptivföräldrar? Både samhället och omgivningen verkar ha problem med det. Dora är handikappad och har en benprotes. Fabios föräldrar är konservativa och skulle aldrig ta till sig ett barnbarn som var adopterat. Allt verkar gå dem emot.
Boken är skriven med separata perspektiv. De småborgerliga för sig och de fattiga för sig. Men vägarna korsas hela tiden, utan att de är medvetna om det. Dora har Zeno i skolan, Fabio ger en spelvinst till en okänd kvinna, som är Adeles mamma. Doras kusin utbildar Manuel i fängelset. En intressant grepp och såklart undrar jag hela tiden som läsare om barnet. Adele vet inte vad hon vill, men under långa perioder vill hon behålla barnet, som hon kallar Bianca. Det är hjärtskärande att läsa, eftersom vi ju vet att hon lämnar det efter förlossningen. Lika hjärtskärande skulle det vara att Dora och Fabio inte får något barn.
Det är en bok om barnlängtan, om en ful barnlängtan. Det är inte vackert och drömlikt, utan mer avundsjuka och önskan om att göra folk illa. Det är otroligt bra, men smärtsamt att läsa. Jag som gått igenom hela processen själv kan känna igen mig i mycket. Jag är bara glad över att jag och min man höll ihop och inte gled isär.
Adeles kärlek till sitt barn berörde mig otroligt mycket. Hon är ung och fattig, men hon har också en längtan efter barnet som växer i henne. Någon som är hennes och som hon kan få älska förbehållslöst. Först vill hon dela allt med den hopplösa blivande pappan, men när hon senare börjar umgås med Zeno, får hon hjälp att reda ut sona tankar och känslor. Det är otroligt fint mitt i all misär.
Där livet är fullkomligt är en en mycket bra bok om kärlek, fattigdom och barnlöshet. Jag skulle säga att om inte Stål-klass så i alla fall ganska nära. Marina Bellezza tyckte jag inte riktigt lika mycket om, men nu är Silvia Avallone tillbaka där hon började – på toppen!
