Jag har väl inte precis räknat ner, men jag har med skräckblandad förtjusning sett fram emot showen som visades på HBO igår – Fridens the reunion, eller för att följa de andra avsnittsnamnen, The one where they get back together. Skådespelarna från TV-serien Vänner har samlats för första gången på 17 år och jag som älskade den serien ville såklart se filmen. Det var ingen film som i att de spelade sina roller, utan en show med intervjuer och gamla klipp.
Vänner är inte en serie som åldrats med värdighet, men jag som älskade den då kan älska den nu också. Jag har full förståelse för att man aldrig fattade grejen, men nu är det liksom fansens tid. Jag tänker därför inte ta hänsyn till att just du faktiskt aldrig gillade serien eller att du minsann ser superdupermycket sexism i den. Det finns, jag vet, men för 1 timma och 43 minuter ville jag bara drömma mig tillbaka till det ljuva 00-talet och min egen lägenhet full med vänner på Risåsgatan i Göteborg.
Under dagen har jag sett inlägg om att det var en tävling i Botox och visst var det skrämmande att se både David Schwimmer och Courteney Cox som kändes stela av operationer och Matthew Perry såg stel och konstig ut hela han (och dessutom hade kritvita tänder som Ross i The one with Ross’ teeth). Så snart det var glömt kunde jag njuta mer av nostalgitrippen. Jag tyckte att de gjort det bra, men rappa intervjuer, lagom med klipp och lite roliga gästspel från Janice och Gunther, bland annat.
Det jag nästan tyckte var det roligaste, var att höra från fans över hela världen vad serien betytt för dem, allt från den ensamma tjejen i Ghana till David Beckham. Och faktiskt via Malala. Serien har nog betytt mer för mig än vad jag skulle vilja erkänna. Idag skulle jag väl inte säga att serien på pricken fångar min humor, men jag har skattat, gråtit, hoppats och tagit fram skämskudden under de tio år som serien gick. Jag var inte helt fast från dag ett, utan gled liksom in från sidan. Idag tvivlar jag på att det finns något avsnitt jag inte sett. Möjligen ett par jag bara sett en gång.
Den stora bomben i filmen – och här kommer spoilers – var att Jennifer Aniston och David Schwimmer avslöjade att de var förälskade i varandra under den första säsongen. De var aldrig singlar samtidigt och därför hände aldrig något mellan dem och de enda kyssar dem emellan, var dem som gjordes under inspelningarna mellan Ross och Rachel. Idag kunde de konstatera att serien nog blivit en annan om de blivit tillsammans och om de senare tagit slut.
Jag kommer inte att se återföreningsfilmen mer än en gång. Det räcker så. Men det var roligt att se seriens skapare berätta om hur den kom till och hur skådespelarna valdes ut. David Schwimmer hade de i åtanke när de skrev serien, medan Matt de Blanc var ett fynd. Courteney Cox var egentligen tänkt som Rachel och svårast att hitta var någon som kunde fylla upp Chandler.
Kanske kommer jag en ensam kväll eller en eftermiddag i coronatristessen plocka fram ett gammalt avsnitt och se igen. Varför inte The one where everybody finds out eller The one in Vegas? Eller kanske något av de lite äldre The one with the hypnosis tape eller The one with a chick and a duck? Vänner är hemskt daterat och inget jag alltid är sugen på att se, men ibland så! Vilket är ditt favoritavsnitt?
