Kathrine Switrzer trotsade förbudet för kvinnor och springer Boston marathon.
Häromdagen hittade jag en mycket intressant artikel om ett för mig mycket intressant ämne, nämligen tjejlopp. Läs om att tjejloppen är här för att stanna på Kit. Jag har länge stört mig på fenomenet och måste säga att artikeln bringade lite klarhet. Denna vecka är det hälsovecka på Kulturkollo, så jag kan väl säga att jag bidrar med detta till veckan.
Kit har pratat med genusvetaren Karin S. Lindelöf som forskat på just tjejlopp. Från början var det en möjlighet för kvinnor att kunna delta i ett lopp och göra något tillsammans med sina tjejkompisar. Eftersom många kvinnor hade fullt ansvar för hem och barn var det sällan de kom ifrån och kunde träna. Därför var de kortare loppen attraktiva. Även om kvinnor fick springa maraton så lockade inte de långa loppen. På åttiotalet kom de första tjejloppen till Sverige. Tjejmilen var först 1984. Arrangörerna har spunnit vidare på traditionen att göra något tillsammans med tjejerna och man lockar med manliga ”snygg”kändisar som Martin Stenmarck och Måns Zelmelöf.
Jag är både feminist och liberal och ibland krockar dessa två synsätt. Jag tycker såklart att man ska få göra vad man vill och om tjejer vill utföra en tredjedel av ett lopp och sedan kalla det tjejklassiker så är väl det ok. Men den andra delen av mig säger att det känns konstigt att det finns speciella tjejlopp som bara är en tredjedel, som om tjejer var så mycket sämre. Sanningen är väl att det handlar om att tjejklassikern är mycket mera spridd, medan de stora loppen är för mer hårdtränande träningsfanatiker. Arrangören för Vätternrundan säger att lanseringen Grabbvättern inte blev någon succé, utan döptes om till Halvvättern. För grabbar var det alltså halva distansen, inte en tredjedel. Nu är halv-loppen öppna för alla och tjejloppen borde ha spelat ut sin roll. Men icke.
Min enda slutsats här är att det är vi kvinnor som cementerar könsrollerna via dessa tjejfester. Vore jag inte liberal skulle jag kanske vilja förbjuda dem, men hur feministiskt skulle det vara att ta bort något som så många kvinnor har glädje av? Jag kan dock inte komma ifrån att det känns fjuttigt. Och jag vill inte bidra till förminskning av mig eller mitt kön, så jag hoppar dessa tjejfester med Mums-Måns. Vill jag springa en mil väljer jag ett annat lopp. Skulle jag ge mig på en svensk klassiker, så skulle det bli en halvklassiker. Och jag skulle såklart inte kalla det för något annat än just halvklassiker.
Jag efter Stockholm halvmaraton och före Göteborgsvarvet. September respektive maj 2007.
