Nu har jag läst Thomas Arnroths två serieböcker om hans tid i Livets ord, eller hans tio orimliga år som frälst, som han själv uttrycker det. Det är två böcker om Thomas liv som sökare och hur han tillslut fann Livets ord och levde för att klättra i hierarkin i församlingen. Jag köpte böckerna av Galago på Bokmässan och Thomas signerade böckerna med fina illustrationer. Jag har lärt känna Thomas lite på Twitter och det var roligt att träffa honom irl. Historien om Livets ord hade jag bara vagt hört talas om.
Livets Ord – mina tio orimliga år som frälst, del ett och två, är båda personliga och utgår från Thomas väg till frälsningen och sedan upp i hierarkin i Livets Ord. Han skriver utifrån sig själv med det utifrånperspektiv man kan ha om det gått över tio år sedan man lämnat. Jag upplever det inte som att det är förskönande eller att Thomas försöker att bortförklara sina år i trosrörelsen. När jag läst liknande böcker lämnar de mig ofta en känslan av att författaren inte berättar allt. Så är det inte här. På flera ställen skriver Thomas att han önskar att han varit mer kritisk, men att han måste säga att han tyvärr nog köpte allt. Det är längesedan, men han håller sig hela tiden ödmjuk till historien.
Jag har sökande människor runt omkring mig och känner en person som gått på bibelskolan (men vi har inte direkt pratat om det), så jag läste även med fascination om vad som driver människor till en sekt (som inte sågs som en sekt av församlingsmedlemmarna, ska tilläggas). Jag tyckte att Thomas återgav trovärdigt om hur han gick från frälst till medlem av Livets Ord, även om jag kanske inte helt kan förstå hur man kan dras till en sådan rörelse. Vi ska dock ha i bakhuvudet att Livets Ord inte var så kända utanför Uppsala 1985.
Böckerna är även roliga och jag kan bara tänka mig vilken självdistans det kräver för att teckna sig själv med ett sådant utseende som bara osar religiös galenskap (omslaget på del två). Sedan är det en rolig detalj i andra boken när han köper kurslitteraturen till bibelskolan och finner att hans egen religiösa skrift finns med. Ingen av hans klasskompisar såg honom som någon som skulle kunna bidra med kurslitteratur, allra minst han själv. Sekvensen när Carola gick med och det handlade mycket om andeutdrivning och att låta som en födande kvinna var extra intressant eftersom jag minns den.
Det är två mycket läsvärda seriealbum och jag både skrattade, förfärades och rördes när jag läste. Jag gissar i och med slutet på del två att vi kan se fram emot en del tre. Hoppas det i alla fall, jag är sugen på att läsa hur han sedan lämnade rörelsen.
Fördelen med att få signerade böcker av serietecknare är att de brukar ta sig tid att rita i boken. Thomas Arnroth var inget undantag och här fick jag ett fint visdomsord på vägen av självaste Ulf Ekman!
Läs mer: Galago del ett, Galago del två
