Spaning: Föräldraförsäkringen i skymundan när man diskuterar hemmafruar

För en tid sedan fick jag möjlighet att skriva en så kallad spaning. Jag valde då ett av mina favoritämnen, föräldraförsäkringen. Jag ville dela med mig av den eftersom jag tycker att det är ett mycket intressant fenomen att vi idag diskuterar hemmafruar och cupcakes när vi borde prata om mer jämställdhet. Håller ni med mig?

Om man vill få igenom eller stoppa ett politiskt förslag, är det en stor fördel att kunna koppla ihop frågan med en aktuell debatt. Motståndet mot individualiserad föräldraförsäkringen är ett aktuellt exempel på det. Fler pappamånader är ett gammalt krav från feminister i flera partier. Förespråkarna anser att en individualiserad föräldraförsäkring ökar kvinnors möjligheter att göra karriär och bidrar till jämställdhet i arbetslivet. Motståndarna – särskilt inom borgerligheten – hävdar istället att förslaget innebär att politiker ”sätter sig ner vid människors köksbord” och ”bestämmer över föräldrarnas huvuden” .

Motståndarnas argumentation har lyckats mycket väl. Frågan handlar inte längre om ersättningens storlek och omfattning – vilket är det vanliga när det handlar om socialförsäkringar – utan istället om föräldrarnas frihet att själva välja hur de vill lägga upp sin tid med barnen.

Omsvängningen har inte skett i ett vakuum. Samtidigt pågår en debatt om att allt fler kvinnor vill vara hemma med sina barn istället för att göra karriär. Hemmafrudiskussionen är en pseudodebatt, men en mycket hetsig sådan. Det finns egentligen inga politiska förslag att ta ställning till, utan istället en ren värderingsdiskussion om att det ska vara ”okej” att vara hemma med sina barn. Lägger man diskussionen om hemmafruar bredvid den om föräldraförsäkringen går det att urskilja ett mönster. Sakta men säkert sätts bilden av en ny verklighet där kvinnor inte alls är intresserade av karriär, utan prioriterar sina barn. I samma takt har argument mot individualiserad föräldraförsäkring som varit bannlysta i många år, kommit tillbaka. Exempelvis förs det nu fram att kvinnor hellre vill vara hemma och att kvinnor kanske till och mer är mer lämpade än män att ta hand om barnen.  Genom att hålla hemmafrudiskussionen vid liv, kommer frågan om föräldraförsäkringen i ett nytt ljus. Även om den ena diskussionen handlar om ett livsstilsval och den andra om en ersättning som staten ger, är den sammanlagda bilden att föräldrar måste själva få bestämma hur den ska organisera sin vardag. Det har gått så långt att jämställdhetsminister Nyamko Sabuni har strukit jämställdhetsmålet i föräldraförsäkringen, just med argumentet att vi inte ska lägga oss i hur föräldrar väljer att ta ut försäkringen.

I Folkpartiet finns det en stor minoritet för individualiserad föräldraförsäkring och som aktiv i partiet har jag tydligt sett hur frågan har förändrats de senaste tio åren. På landsmötet i Lund 2001 debatterades frågan. Förslaget föll den gången, men det såg ut att bara vara en tidsfråga innan det skulle gå igenom. Tio år senare på höstens landsmöte hade helt delad föräldraförsäkring reducerats till ett förslag om ytterligare en pappamånad, vilket även det röstades ner. Det är knappast en slump att förändringen skett samtidigt som bilden av den cupcake-bakande mamman, som hellre satsar på barnen än karriären, har tryckt undan karriärkvinnan på väg till dagis.

I Sverige har vi bestämt oss för att ha en generös föräldraförsäkring, hur generös den är vet människor sällan innan de själva får barn. Försäkringen är utformad så att ju mer pengar man kan avstå per månad, desto längre tid kan man vara hemma. Den som spar han, eller snarare hon, har och föräldradagar kan sparas upp till åtta år för att ge lite extra semester per år. Att individualisera föräldraförsäkringen skulle således innebära mindre valfrihet för familjer, men ingen brutalt stor försämring med tanke på hur genreröst systemet faktiskt är. Att göra försäkringssystem mindre flexibla, är inget som normalt väcker så stor debatt, men just denna försäkring har bidragit till en enormt infekterad debatt, inte minst i liberala kretsar. Liberaler och borgerliga brukar ofta vara intresserade av att begränsa uttagen i de statliga försäkringssystemen, så att ha lyckats få ett statligt bidrag att bli så älskat av så många borgerliga debattörer, är en prestation.

Idag skriver två miljöpartister om det i SvD och det var kanske inte de bästa argumenten om ni frågar mig.