Hanne-Vibeke Holst är en författare jag läst mycket av och som jag verkligen gillar. Som pesten utspelar sig i Genève på WHO mitt under en influensapandemi och såklart passade jag på att läsa den nu! Annars har jag dragit mig lite för boken, för den är på 800 sidor, och jag läser helst böcker unt 300 sidor.
Läkaren Karoline Branner har flyttat till Genève med man och barn för att jobba på WHO. Doktor Branner är en ganska typisk skandinavisk kvinna och räds inte konflikter och hon drivs av ett starkt rättvisepatos. Hennes man är en odugling, något alla förstår utom Karoline. Han är i ekonomisk knipa och får hjälp av en pappa till en skokompis till sonen att lösa sina skulder. Motkravet är att han spionerar på sin fru, vilket han inte har några som helst problem med att göra.
WHO:s chef Rose Ochola är svart och har en svensk älskare som också är högt uppsatt inom FN. Hon är stolt över vad hon åstadkommit, men samtidigt är hon rädd för att gå emot släkten i Uganda. Henne son är homosexuell och hon har inte helt accepterat det. När Karoline Branner stöter på folk som säger att det mest är svarta som dör i influensan så förstår både Rose och Karoline att vaccinet borde gå till Afrika först. Det är de stora medicinföretagen inte ett dugg intresserade av. Det är inte heller den stora vita populationen i större delen av världen. Någon försöker stoppa informationen till varje pris.
Det är många fler personer som figurerar i boken och det är långa introduktioner som inte känns helt nödvändiga. Boken skulle gott kunnat vara 500 sidor lång, utan att det skulle bli en kvalitetssänkning. Med det sagt så var det en fantastiskt spännande bok som låg så rätt i tiden att man nästan skulle kunna tro att Hanne-Vibeke Holst är synsk. Det är några skillnader mot idag; här skildras inte vardagen med lockdown och svårigheter att jobba, det är mer fokus på vaccin (som kom oerhört snabbt) och det är framförallt unga som dör.
Det är ingen jobbig bok ur det hänseendet att många dör. Såklart får vi följa några som förlorar sin kära, men det är inget frosseri i död och elände. I centrum står Karolines äktenskap och hennes märkliga make Jasper. Han är så ond och beräknande att det är lite svårt att förstå hus de fann varandra, även om hans charm betonas mer än en gång. Boken blir bättre mot slutet och då är det som en spännande deckare. Det är också en mycket intressant frågeställning hur samhället och invånare skulle reagera på att en influensa drabbade svarta mer. Är man beredd att vänta på vaccin för att man först ska vaccinera fattiga i Afrika?
1 kommentar
Låter spännande, men personligen klarar jag inte av fler pandemier än de pågående.