Då har turen kommit till den sista av Tove Janssons Muminböcker, Sent i November, som kom 1970. Den läste jag i november förra året, för att jag hade en ambition om att läsa dem i den årstid de passar bäst. Nu när det är coronatider har jag behövt tröst från Mumin fast det inte passar i rätt årstid.
I Sent i November kommer ett antal av de kära figurerna till Muminhuset, bland annat Filifjonkan och Hemulen, för att bli omhändertagna av Muminfamiljen. Men huset är tomt och vännerna bestämmer sig för att stanna och vänta. Snusmumriken dyker också upp och väntar med de andra.
Det är, som de andra böckerna, en fin och lågmäld bok. Jag saknar dock Muminfamiljen och tycker att det är lite synd att det slutar med en bok där de bara är med i de allra sista raderna. Nu läste ju inte jag den här boken sist, så jag har ändå mest med mig familjen från boken innan, Pappan och havet (som utspelar sig samtidigt som den här). Men det är kanske fint ändå, att det slutar med att familjen kommer tillbaka och allt blir som vanligt igen.
1 kommentar
november tänker jag inte på just nu 🙂