Recension: Kapitáňová, Daniela; Samko Tále – Boken om kyrkogården; 2000

Daniela Kapitáňová använder sig av pseudonymen Samko Tále, som skriver Boken om kyrkogården i jag-form. Jag har skrivit ut hennes riktiga namn i titeln här, även om boken är sorterad på Samko Tále på svenska bibliotek. Den engelska utgåvan heter som i min titel, medan den svenska egentligen bara heter Boken om kyrkogården. Daniela Kapitáňová kommer från Slovakien och jag prickar av ännu ett land i min EU-läsning. Det svenska förlaget är Bokförlaget skosnöret.

Samko Tále är förståndshandikappad och samlar på kartong. Han bor i den slovakiska gränsstaden Komárno och betraktar allt som händer i staden och främst kring kyrkogården. Det är många människor och många tokigheter som berättas om i boken. På det hela taget är det en bok som gör anspråk på att vara rolig, men jag förstod inte grejen. Tyvärr inte alls.

En postkommunistisk bok om livet i Slovakien efter kommunismens fall borde vara en bok som passar mig som handen i handsken. Jag fastnade lite på vad det hela var. Är det en berättelse eller rent av ett konstprojekt? Boken var vid den svenska översättningen den enda romanen på slovakiska som fanns tillgänglig på svenska och mycket har inte hänt sedan dess på den fronten. Jag kan inte låta blir att undra, var det detta som skulle översättas från Slovakien om man bara fick en chans?

Jag låter väl hård nu, jag vet. Jag var bara så besviken. Jag vill älska det här, men gjorde det tyvärr inte. Det är stundvis roligt, men det blev lite för mycket och lite för långt och osammanhängande att jag inte höll ihop engagemanget i 275 sidor.  Jag har dessutom svårt för böcker utan kapitel eller ens avgränsade stycken. Det var bara att läsa på tills jag tappade sugen och la ifrån mig boken med den där otillfredsställande känslan av att inte ha fått läsa till punkt.