När jag läst klart Fyrvaktarens dotter gav jag mig genast på nummer två i Ann Rosmans deckarserie om Göteborgspolisen Karin Adler, Själakistan. Jag lyssnade på den på Storytel, inläst av Mirja Thurestedt och jag tycker verkligen om henne. hon är otroligt bra på dialekter och kan till och med läsa på nästandanska (dansk som försöker prata svenska). Boken är utgiven på Albert Bonniers förlag.
En kvinna tillhörande ett lajv hittas död på Carlstens fästning på Marstrand. Göteborgspolisen Karin Adler kopplas in. Eftersom huvudet saknas och man hittar ett huvud i Trollhättan, utvidgas sökningen. Samtidigt får vi en berättelse om en pojke i Trollhättan på 50-talet, som är inlåst i sin familjs källare. Han lyckas en dag fly till grannarna, som tar hand om honom. Alla trådar leder fram till häxprocesserna och på vägen går de via alternativa anderörelser.
Jag tyckte inte alls lika mycket om Själakistan som Fyrvaktarens dotter. Det blev lite för blodigt och lite för urflippat. Huvuden som sitter på grenar i folks trädgårdar är faktiskt för mycket för mig när jag läser en deckare. Den har ändå något som gör att jag vill läsa mer. Ann Rosman kan sin historia och det märks. I den här boken blandar hon in övernaturlighet, vilket jag har oerhört svårt för.
Att Ann Rosman uppmärksammar häxprocesserna är viktigt och spännande och det gör att jag ändå hade en stor behållning av att läsa boken. Som sagt kan hon sin historia och vi läsare får med oss en hen del av den varan. Dessutom återser vi Sara och Lykke från den första boken och det tyckte jag var roligt. Johan, Lykkes svåger, är också med och boken utvecklar sig nästan till en feelgood ett tag. Det var inget negativt inslag. Jag har redan läst ut bok nummer tre, så jag återkommer med mer Ann Rosman!
