Det är ingen hyllvärmare, för boken var aldrig min, men i flera år hade jag Min katt Jugoslavien av Patjim Statovci i min virtuella bokhylla på Storytel. Nu finns det inte längre där, så jag fick helt enkelt gå till bibblan och låna den. För nu skulle den läsas, den där boken jag så länge varit sugen på, tio år efter att den kommit ut. Boken har en manlig författare, men ett feministiskt tema.
Bekim är en homosexuell ung man i Helsingfors med rötterna i Kosovo. Han kämpar med demoner från barndomen och att försöka få ett bra eget liv. Hans syskon har för länge sedan klippt banden till föräldrarna, men pappan försöker fortfarande styra Bekims liv. 30 år tidigare satt hans blivande mamma fast i ett våldsamt äktenskap i Pristina och ingenting hade blivit som hon hoppats i livet. Den vackra mannen Bajram våldtog henne redan på deras bröllopsdag. Bröllopshelgen blev inte som det var tänkt på flera sätt. Emine och Bajrams bröllopsdag var samma dag som Titos dödsdag. Allt skulle komma att förändras och familjen skulle komma att fly till Finland.
Vi får följa Emines kamp för ett bra liv åt sig och sin familj i den nya främmande landet och samtidigt läsa om Bekims oförmåga att behålla en vettig man i sitt liv. Båda vill ha ut mer av livet, men vet inte riktigt hur de ska gå till väga. Bekim är fixerad vid att hämnas sin far och Emine vill inget hellre än att få bättre kontakt med sina barn. Hon fick gå igenom mycket under sitt liv och lyckades inte hålla sina barn nära, fast hon passade bättre in i Finland än i Kosovo. Boken är oerhört sorglig och det är en fin berättelse om flykt och rasism och att försöka skapa sig ett nytt liv.
Det borde inte tagit mig tio år att läsa Min katt Jugoslavien. Den var lite trög att komma in i, men delarna om Emine var de som jag ville läsa mer om och som gjorde att jag tillslut sträckläste boken. Patjim Statovci är en imponerande författare och jag förstår stjärnstatusen i Finland. Nu ska jag fundera vilken av hans böcker jag ska ta mig an härnäst. Tiranas hjärta har jag redan läst.
