Jag fortsätter att lyssna på Ann Rosmans deckare och har nu kommit till bok nummer sex, Vågspel. Efter tre starka böcker, var jag förstås oerhört spänd. Jag har dock fått indikationer på att de sista böckerna inte är lika bra som dem i mitten. Boken är inläst av Mirja Turestedt och jag lyssnade på Storytel. Den är utgiven på Albert Bonniers förlag.
En svensk man försvinner på Orkney-örarna i Skottland och Karin Adler och hennes kollega Folke kallas dit. Den äldre historien handlar om dykare som ska dyka efter en skatt på ett förlist fartyg under första världskriget. Den man som försvunnit visar sig vara en som drivit processer mot bland annat norska staten gällande dykarolyckor och ersättningar. Han har också motsatt sig att folk fått ersättningar utan att kunna påvisa att de varit med och dykt.
Det är mycket komplicerat och mycket dykartekniskt och blir därmed oerhört segt och ointressant. Mot slutet får vi en liten kärlekshistoria som gör att jag fick något litet att hänga upp min läsning på. Efter tre riktigt bra böcker på raken kommer här ett bottennapp. Jag tvivlar inte på att författaren fick en känsla för en riktigt spännande historia, men hon lyckades inte ro det i land.
Sen måste jag som lyssnare bara säga: Mirja Turestedt, vad hände med Carstens danska brytning? En stor behållning med Mirjas inläsning är att hon är så bra på dialekter och brytningar. Nu har tyvärr den danska chefen fått en lite mer opersonlig röst.
