Recension: Rodoreda, Mercé; Diamanttorget; 1962

Mercé Rodoreda anses vara en av de viktigaste katalanska efterkrigstidsförfattarna. Diamanttorget utspelar sig före, under och efter det spanska inbördeskriget i Barcelona och handlar om en stadsfamilj och hur de drabbades av kriget.

Natàlia är en flicka från en tämligen välbärgad familj. Hon träffar Quimet och även om han inte tar henne med storm, så gifter de sig och får barn. Sedan kommer kriget och de börjar få det allt svårare. Natàlia har inga problem med att själv arbeta ihop för brödfödan och det måste hon om hon ska kunna ge familjen mat på bordet. Snart kallas Quimet in i kriget och även om han lovar att allt kommer att allt kommer att bli bättre, så har Natàlia en krypande känsla av att så inte är fallet. Hon kommer att få rätt.

Det är en mycket gripande bok om en familjs öde. Författaren har en härlig känsla för vardagliga detaljer och det är i det lilla vi läsare får oroa oss. De stora dragen i kriget får vi i en annan bok. Här är det kamp för att få behålla jobbet, kamp för att få mat på bordet och enorma bryderier om hur man ska göra när barnen svälter. Det är så hjärtskärande att det stundvis var svårt att fortsätta läsa. Men det är inte en rakt igenom eländig bok, långt därifrån. Jag tyckte mycket om den och den var lättläst och jag sträckläste den på två dagar. Det här var den absolut bästa boken jag läst inom ramen för min spanska semesterutmaning. Det finns goda möjligheter att den tar sig in på topp fem av årets bästa romaner.

Norstedts kommer att ge ut boken i nytryck i augusti och det är från dem jag har lånat bilden på omslaget. Själv lånade jag mitt ex på bibblan.