Jag och Hugo har blivit oerhört förtjusta i Ann Olerots böcker om Felicia som har det lite tufft både hemma och i skolan. Jag är en fuckin’ queen är den tredje boken i serien och den är utgiven på Ordaglaget. Jag och Hugo har läst denna, precis som de andra i serien, tillsammans eftersom det finns mycket viktiga frågor att prata om.
En svimningslek sprider sig på sociala medier och Felicia är givetvis bra på leken. Rektorn kallar in Felicia och ber henne få ett slut på lekarna, då de kan sluta illa. Hon vill att hon ger förslag på hur skolan kan förbättras, men Felicia ä tveksam. Hon vill inte hamna i något töntfack. När hon ser en yngre pojke bli mobbad i skolan tar hon honom i försvar. efter det börjar hon så småningom förstå att hon är en förebild för många.
Den stora handlingen i boken är att Felicia och hennes kompisar från en ny vän, som verkar vara villig att sälja knark för den ökända Sillen. Det blir en dramatisk och farligt äventyr att hjälpa henne. Samtidigt är hennes hemmaförhållanden hemska. Mammans pojkvän Henrik äter upp all mat i kylen och har alltid massa kompisar över när mamman jobbar kväll.
Jag var från början rädd att Felicia, som brukar utsätta sig själv för extrema risker, skulle dra kvävningsleken lite för långt, men den här boken har en lite annan inrikting. Det kändes bra, i alla fall för mig som vuxen läsare, att det varierar lite. I fokus står som vanligt Felicia och hennes situation, även om vi mest från glimtar ur den. Det går att lägga ihop ett plus ett och får den ganska hemska bilden av hennes hemförhållanden. något som även rektorn har förstått, då Felicia kommer på henne med att skicka in en orosanmälan.
Jag började också fundera på om Felicia har ADHD och jag och Hugo diskuterade det mycket under läsningens gång, då han själv har ADD. hon har många drag som liknar hans, men samtidigt också många som är väsensskilda och det var spännande att diskutera vad han tyckte och tänkte.
