Charlotta Ölander överlevde tsunamikatastrofen. Hon befann sig i Khao Lak när vågen kom, men lyckades klara sig efter att hennes dåvarande sambo räddat hennes liv genom att få ut henne från en vattenfylld toalett. Jag har träffat Charlotta Ölander i Visby sommaren 2006 och jag kände då igen henne från TV-sofforna. Jag sa att jag ville läsa hennes bok och jag fick ett visitkort. Att jag inte gjorde slag i saken då var synd, men bättre sent än aldrig. Nu hittade jag boken på Bokbörsen och har läst den.
…och himlen var oskyldigt blå är inget litterärt mästerverk och jag inte heller läsas som det. Jag störde mig lite på det barnsliga språket i början, men tyckte efter ett tag att det var befriande. Boken är inte spökskriven utan det är verkligen Charlotta Ölanders ord och hon var en vanlig turist som råkade hamna mitt i den stora flodvågen. Vi får med andra ord helt och hållet den drabbades synvinkel.
Charlotta och hennes dåvarande pojkvän Richard kommer aldrig ifrån varandra när vågen kommer utan kan tillsammans fly in i djungeln för att skydda sig mot en eventuell nästa våg. De kommer så småningom till ett sjukhus, men eftersom de är så pass lindrigt skadade ger de sig av mot Phuket. De hamnar på fel hotell, som många andra (Pearl hotell, det tillfälliga svenska konsulatet fanns på Pearl Village). Där tar de hand om skadade människor och ensamma barn. De gör båda en enorm insats med att tvätta sår och vara stöd för personer i chock. För att kunna hjälpa fler valde de att inte åka hem förrän Fritidsresor sa att de var sista chansen att komma hem. Vid det laget hade de börjat känna sig överflödiga. Precis som i Lottie Knutson kan Charlotta Ölander vittna om människor som inte alls förstod varför de var tvungna åka hem och de stod bredvid människor som förlorat hela sina familjer.
Boken ger en bra beskrivning av händelseförloppet, så som det såg ut för lindrigt skadade. De trodde att hjälp skulle komma fort, men vart de än vände sig var nästan alla som arbetade volontärer. Om Lottie Knutsons bok var en bok om krishantering så är Charlotta Ölanders mer än bok om personliga trauman och om hur ett kaos ter sig för den som verkligen är mitt i det utan varken kläder eller mat och totalt utan information. Det osar frustration om hela boken och Charlotta säger i boken att hon tycker att Sverige borde ha gjort mer.
Jag är glad att Ölander bestämde sig för att skriva en bok. Den ger verkligen ett annat perspektiv på katastrofen och att hon inte var så hårt drabbad är också en befrielse för en som inte orkar läsa om för mycket elände.
