När Alice Munro fick nobelpriset i litteratur blev jag oerhört glad. Det var extra roligt att jag redan hade läst henne. Ändå kunde jag såklart inte låta bli att beställa ett ex av Brinnande livet och sätta tänderna i den direkt. Vi hade en bokcirkel om novellerna på Facebook.
Brinnande livet innehåller flera riktigt psykologiskt spännande noveller. Jag tyckte mycket om flera av dem, men när jag sedan skulle diskutera dem på Facebook var det många jag faktiskt inte mindes. Mina favoriter var Grus, Paradis och Dolly. I Grus står flickan i centrum och samhällets och föräldrarnas svek när en stor sorg drabbar henne. Paradis handlar om religion, patriarkalt förtryck och förmågan att i alla fall till viss del frigöra sig. I Dolly är det känslor, svartsjuka och återupptäckt av livet som är centralt.
Boken var en fantastisk samling noveller, men vissa av dem kanske inte lämnade så djupa spår. Jag tycker om hennes sätt att beskriva människors psykologi och handlade och hur hon berättar om människor i deras vardag. Att skriva fantastisk litteratur om alldagliga saker är verkligen Munros styrka. Jag är imponerad!
6 kommentarer
1 ping
Hoppa till kommentarformuläret
Jag har läst Tiggarflickan men det var mer en roman.
Mia
Författare
Var den bra? Är sugen på den också.
Dear life var ju min Munrodebut och jag fick verkligen mersmak!
Författare
Vad roligt! Varning bara för första novellen i För mycket lycka. Den är så hemsk att jag grät i flera dagar. Jag läste den tyvärr tre dagar innan min förlossning.
Efter gårdagen känner jag att jag måste se till att läsa Brinnande livet 🙂 Den verkar väldigt bra.
Jag såg ovan att du undrade om Tiggarflickan var bra, och jag tycker verkligen att den är det. Kan dock inte säga om den skiljer sig från hennes övriga böcker, eftersom det är den första jag har läst.
Författare
Då måste jag läsa Tiggarflickan! Munro är riktigt, riktigt bra.
[…] « Recension: Munro, Alice; Brinnande livet; 2012 […]