Recension: Luik, Viivi; Historiens förfärande skönhet; 1991

Viivi Luik är en estnisk författare och Historiens förfärande skönhet utspelar sig i Baltikum 1968 efter Pragvåren. Det kändes som ett bra val för min EU-utmaning.

Ett omaka par träffas i Riga i slutet på sextiotalet. Deras kärlek kompliceras av att han riskeras att skickas som soldat till Tjeckoslovakien. De är kritiska mot regimen och vill hitta ett sätt att leva bortom diktaturen. Vi får en lektion i hur de överlistar polisen som avlyssnar deras telefoner och hur de utvecklat ett helt nytt språk för att kunna prata öppet. De rör sig i ständig skräck för att bli haffade av milisen eller polisen och de är ständigt övervakade.

Viivi Luik skriver på ett poetiskt språk som bidrar till att jag verkligen kände den hemska stämning som målades upp i boken, Det är svårt att inte jämföra med Herta Müllers Hjärtdjur, men det är kanske inte helt rättvist att döma någon utifrån hur hon står sig mot en nobelpristagare. Jag tyckte mycket om boken i början, men jag tyckte inte att det höll hela vägen. Jag ville ha något mer än bara poetiska skrivningar om livet som oppositionell. Jag ville även ha lite mer målande beskrivningar av livet i Riga och Tallinn vid den här tiden. Det kommer små glimtar här och där, men mest var det bara språket i fokus. Jag förstod ärligt talat inte alla vändningar i boken och det är ju inte ett jättebra betyg.