Äntligen är den här! Linna Johannssons debutbok Lollo (Modernista). Jag har verkligen längtat efter att läsa den efter att ha följt Linnas våndor över skrivandet på Instagram.
Lollo är 20+ och arbetslös i Aspudden i Stockholm, eller i ”Aspy” som kanske snarare är menat som en semifiktiv stadsdel. Hon och hennes kompis Lidija rör sig helst inte utanför Aspy om de inte måste. De tycker att de är för fina för att ta något tråkigt skräpjobb och plugga är för jobbigt. De vill bli något stort som musiker och författare, men de har ingen som helst plan på hur det ska gå till. Efter att ha drivit runt i Aspy ett par månader träffar de Mimmi som bjuder på häftiga fester och fantastiska droger. Hon introducerar dem till webcam och så får de en (tillfällig) lösning på sina ekonomiska problem. Men det blir inte som de tänkt sig. Såklart inte.
Jag slets mellan känslorna att jag ville skaka om Lollo och ge henne en egen vilja och att acceptera att hon faktiskt har det någonstans. Hon berättar sin historia och ibland får vi små glimtar om att hon sitter inne på hela historien och dessa glimtar blir till mer stående inslag mot slutet. Det var genom dessa små glimtar som jag förstod att det skulle braka åt skogen så småningom. Lidija är en oerhört viljestark person och Lollos sätt att bara flyta med gör att hon tar sig för saker hon egentligen inte ville från början, men frågan är om det bra är frågan om passivt agerande. Hon vill också att något ska hända. När hon senare i boken ska ta tag i sitt liv söker hon en annan stark personlighet att haka på och så verkar hon gå genom livet om vi får tro glimtarna om hennes framtid. Jag tyckte att den personligheten kändes trovärdig. Det handlade inte om misär och fasansfulla familjeförhållanden utan mer om att försöka hitta genvägar till ett bättre liv samtidigt som hon inte vill anstränga sig för mycket på något område och sådana tjejer torde inte vara helt ovanliga.
Jag tyckte om boken, men ibland funderade jag över vart den var på väg. Precis då tog den en vändning och jag fick nytt intresse. Det är ett tungt ämne, men Linna Johansson kan också skriva roligt. Ungefär på mitten skrattade jag högt åt den miserabla julaftonen hos mostern som mer var komisk än hemsk. Sedan skrattade jag inte så mycket mer, men sättet att skriva gör att det tunga ämnet blir mer lättsmält.
1 ping
[…] som skrivit om boken: Sandra Beijer, Läsresan, hyllan, Bokpandan, Bokhora, bernur, Feministbiblioteket, Bokomaten, Boken är tankens barn, …och dagarna […]