Då har jag lyssnat vidare på Tove Janssons Muminböcker. Näst på tur var Muminpappans memoarer som är hans berättelse om sina egen ungdom och vänskapen med Fredriksson, Sniffs pappa Rådd-djuret och Snusmumrikens pappa Joxaren.
Mimunpappan vill skriva sina memoarer om hur det gick till när han som litet Mumintroll hittades av Hemulens syster och togs till ett barnhem. Sedan flydde därifrån när har blivit äldre. Han berättar om sina möten och vänskap med andra pappor. Papporna står i centrum i boken och barnen han läser sina memoarer för, blir irriterade när han utelämnar mammorna.
Muminpappans memoarer var det Muminbok jag på förhand såg minst fram emot och det var kanske inte heller den bästa av böckerna. Det var oerhört roligt att få en bakgrund till Snusmumriken och Sniff och få lära känna deras fäder. Sedan måste jag säga att det verkligen är underbart att gå och lyssna på Tove Jansson och hennes alla små olika figurer. Det ger ett lugn i coronamörkret.
Nu går jag vidare med novellsamlingen Det osynliga barnet. Jag har hittat mina Muminböcker i en bortglömd flyttkartong här i vårt andrahandsboende så den har jag bestämt mig för att läsa.
1 ping
[…] som läst: Feministbiblioteket, […]