Efter Sommaren utan män har jag inte läst fler böcker av Sir Hustvedt och jag hade högt ställda förväntningar på hennes nya, Den lysande världen. En intelligent deckare i New York-miljö, sas det, och det lät riktigt, riktigt bra.
Harriet Burden, även kallad Harry, är konstnär och lever i New York. Hon är trött på att kvinnor och män inte hyllas på samma sätt i konstnärskretsar och kommer på det bästa experimentet. Hon låter tre män ställa ut hennes konstverk och inväntar reaktionerna. Resultatet av hennes trick blir inte riktigt vad hon väntat sig. Genom hennes anteckningsböcker intervjuer med olika personer samt artiklar och notiser vävs historien ihop och läsaren får en bild av vad som hänt.
Det var verkligen en intelligent historia, men kanske för smart för mig. Jag fängslades aldrig av historien och störde mig mest på att det var en massa fotnoter som jag gissar att jag borde ha läst. Den feministiska biten av boken är givetvis lysande och hela idén med att låta män ställa ut en kvinnas alster är briljant, men det räcker inte för att det ska bli en underhållande roman. Jag tyckte den var så tråkig att om jag fått boken (min letto) stulen så hade jag inte brytt mig om att läsa ut den. Jag är ledsen att jag missade Siri Hustvedt på bokmässan, kanske sa hon något som hade kunna bringa klarhet i denna märkliga roman.
