Qatari voices är en samling texter av unga skribenter i Qatar. Carol Henderson och Rajakumar Mohanalakshmi är redaktörer och har valt ut texterna. Eftersom en klar majoritet av alla skribenter är kvinnor recenserar jag boken i sin helhet. Jag har kategoriserat boken som dokument och reportage och inte noveller, för det är inte riktigt skönlitterära berättelser vi får läsa. Dokument är en mer rättvis benämning tycker jag.
Alla berättelser handlar om qatarier och vardagen i Qatar. Eftersom det är flest kvinnor som skrivit handlar det mycket om äktenskap, kvinnors uppväxt och livet i det mer moderna Qatar med både hushållsbestyr och universitetsstudier. Vissa är liberala och vill leva ett mer västerländskt liv, medan de flesta andra är mer konservativa och hyllar livet i Qatar där föräldrarna väljer din partner. Det lite lustiga var att den som tydligast tar ställning för fri kärlek var en man.
Det var intressant att läsa om livet i Qatar, som jag inte vet så mycket om. Det var lite olika kvalitet på texterna och vissa kändes mer klämkäcka än ärligt beskrivande. Bäst var berättelsen om kvinnan som upptäckte att hon skulle gå på ett universitet för båda könen och istället för att låta sin bror köra hem henne igen (som han vill) väljer hon att ta tjuren vid hornen och stanna kvar.
Ok det var Qatar det. Lite så känns det nu efteråt. Tur att jag läser en riktigt bra bok från Kongo-Brazzaville, annars hade det här med 20 nya länder innan förlossningen känts som ett ganska jobbigt mål.
1 ping
[…] har jag läst Qatari voices. Det är en antologi med berättelser från och om Qatar. Där är det oerhört blandat med […]