På årets bokmässa fick jag möjlighet att lyssna på och sedan prata lite med den finlandssvenska konstnären och serieförfattaren Edith Hammar. Hen är aktuell med Portal på finlandssvenska Förlaget. Jag har tidigare läst Homo Line av samma författare och på mässan lovade hen att den nya boken är bättre.
Elia med sina vänner och tittar på film, men när hen kommer hem känner hen för att gå och åka skridskor. En dag ser hen en gammal bil, en Moskvitj, och blir nyfiken. Nyfikenheten tar hen till ett skjul mitt ute i ingenstans och där bor Eki. Eki och Elia är samma sort och Eki tar med Elia på en resa tillbaks i tiden. Eki lever nämligen i efterkrigstidens Finland, där sådana som hen inte är accepterade. Samtidigt i nutid får Elia erfara att sådana som hen fortfarande inte är helt accepterade.
Jag tyckte att Homo Line var lite märklig och även om Portal är i samma anda så tyckte jag mycket om den. Det ät lite surrealistsikt, men det fungerar bra i serieform. Dessutom får vi här HBTQ-personers villkor i Finland både i nutid och i efterkrigstiden. Jag tyckte att den framväxande kärleken mellan Elia och Eki var vacker och sorglig på samma gång, eftersom den ju var omöjlig. De två levde inte i samma tid. Så ja, Edith, den här boken var bättre!
Jag kan inte skriva om den här boken utan natt nämna att Elia skrinnar. Det är såklart ett vedertaget svenskt ord, men det används sannerligen inte ofta i Sverige. Ju fler gånger huvudpersonen drog på sig skridskorna för att skrinna, dessutom mer förälskad blev jag i ordet. Det är lite av det jag gillar rent generellt med böcker från Sverigefinland, att dialektala ord används så självklart.
