I våras kom boken Ord kan krossa betong ut på svenska på Brombergs förlag. Masha Gessen, journalist med hemvist både i USA och Ryssland, har skrivit om de tre kvinnorna i den ryska feministiska punkgruppen Pussy Riot, som greps under en Putinkritisk aktion i Frälsarkatedralen i Moskva. Två av dem fick tvååriga fängelsestraff, den tredje villkorligt.
Bokens efterskrift är från december 2013. Strax efter att det skrevs fick de två kvinnorna i fängelset amnesti, men då hade boken redan gått i tryck.
Masha Gessen skriver att hon blivit något av en expert på att skriva om personer som hon av en eller anledning inte kan intervjua på ett tillfredsställande sätt. Av kvinnorna Nadja, Maria och Kat hade hon bara full tillgång till Kat, som fick villkorligt straff. De andra två fick hon upplysningar av genom att intervjua de anhöriga som träffat dem, utsmugglade lappar samt brev som skrivits på ett sätt så att de gick igenom censuren. Gessen lyckas ge liv i personerna trots att materialet är knappt. Det känns som att hon är ödmjuk inför sin uppgift och hon har inga svårigheter med att medge när hon inte klarar av att ge en rättvis bild.
Boken berättar egentligen två historier – en om personerna i Pussy Riot och en om det ryska rättsväsendet. I den första delen fick jag en känsla av att läsa om Baader-Meinhofligan på 70-talet. Det är hemliga möten, planering av aktioner och farliga mötesplatser. Men det är inte en terrororganisation. Pussy Riot kämpar för fred och demokrati i sitt hemland och de dödar inte eller tar till farliga medel. De åkte fast efter aktionen i Frälsarkatedralen. Kanske hade de klarat sig undan fängelsestraff om det inte varit för att domstolen valde att fokusera på den religiösa skymfen istället för den politiska kritiken. Att vanhelga religionen ger hårdare straff, och de som följde rättegången via statstelevisionen kom aldrig att förstå att det varit en politisk aktion, varför stödet till Pussy Riot var tämligen lågt bland befolkningen.
Den andra delen handlar om rättegången och tiden i fängelserna. Detta är bokens starkaste del. Man anar att det är detta som drivit Masha Gessen att skriva boken. Hon är själv homosexuell och har all anledning att avsky den förföljelse som homosexuella utsätts för under Putin. Medlemmarna i Pussy Riot utsattes för tortyr i form av långa förhandlingspass och bara några timmars sömn varje natt. Nadja och Maria kan båda vittna om fruktansvärda förhållanden i fängelset.
Ord kan krossa betong är välskriven, ger ett fint porträtt av aktivisterna i Pussy Riot och har en kritik av det ryska rättssystemet med betydande politisk sprängkraft. Men jag kan inte låta bli att tycka att den kom ut ett halvår för tidigt. Att de fängslade skulle släppas i mars 2014 visste författaren om. Ändå valde hon att ge ut boken i januari 2014. Hennes brevväxling med Nadja under fängelsetiden och samtalen med Nadjas man och Marias ex skulle inte vara förgäves, även om hon fått möjlighet att tala med dem personligen också. Boken slutar strax innan världen fick veta att de blivit benådade, vilket ger en känsla av ofullständighet. Vad hände sedan? Fanns det saker som de vill ska komma fram som de inte kunde uttrycka till anhöriga och i brev? Med svar även på dessa frågor hade boken blivit bättre.
Läs mer: Adlibris, Bokus, Magasinet Neo, Aftonbladet, DN, GP
