Recension: Ferrante, Elena; Dagar av ensamhet; 2002

Idag är den sista juni och sista dagen på månadens språk italienska. Jag har läst en italiensk bok den här månaden, Elena Ferrantes Dagar av ensamhet. Jag hade tänkt läsa fler böcker med originalspråk italienska, men det blev lite mycket annat så denna enda ljudbok får räcka.

Olga lever i ett traditionellt italienskt äktenskap och hon har gett upp sina författardrömmar för att uppfylla makens karriärdrömmar. Hon håller sig snygg, något som hon anser otroligt viktigt, och hon tar hand om hem och barn. En dag lämnar maken Mario henne. Han visar sig har haft ett förhållande med en mycket yngre kvinna, som i början av relationen var minderårig. Allt rasar för Olga. Hon är 38 år och hon har inget kvar. Hon har ju barnen, men klarar inte riktigt av att leva för dem. Allt kulminerar med en allvarlig psykos som riskerar att kosta två individer livet.

Det är ett psykologiskt drama som egentligen inte liknar Neapelkvartetten. Jag läste den här recensionen som tycker att det är mycket som är lika, men att Neapelkvartetten handlar om att klättra och Dagar av ensamhet om att falla. Jag kan se vad den recensenten menar, men för egen del tycker jag att det kändes som två helt olika böcker/bokserier. Jag tycker att det spelar roll om jag lyssnar på en bok eller läser den och denna lyssnade jag på och jag läste de andra. Det kan spela in att jag inte riktigt så likheterna.

Jag tyckte om Dagar av ensamhet för att den drog tag i mig och jag så tveklöst tog Olgas parti även om hon knappt klarar av att ta hand om sina barn. Den stora upplösningen i boken kommer lite före slutet och den var riktigt, riktigt spännande. Egentligen händer ju inte så mycket, men boken är så skickligt berättad att den får det lilla att kännas otroligt stort och viktigt. Jag älskade Neapelkvartetten och var rädd att bli besviken. Det blev jag inte.

Läs mer: Adlibris, Bokus