Då har turen kommit till Portugal i min EU-läsning och Sophia de Mello Breyner Andersens diktsamling I tingens namn, sammanställd och översatt av Lasse Söderberg, var det enda som fanns på biblioteket av en kvinnlig författare från Portugal.
Sophia, som hon tydligen ofta kallas i Portugal (Källa: Wikipedia och Lasse Söderberg), är född och uppvuxen i Portugal, men hennes far är danskättad. Därav namnet Andersen. Hon lär vara en stor författare i hemlandet. Sophia var socialist och satt i parlamentet ett kort tag och under högerdiktaturen var hon en av de författarna som inte tilläts ge ut sina verk. Dikterna är enligt Lasse Söderberg enkla, men inte okomplicerade och jag skulle säga att de handlar mycket om naturen, Portugal och livets svåra stunder.
En kort dikt som jag gillade var Inskription:
När jag dör ska jag vända åter
För att söka stunderna jag inte levde vid havet
Vid en första genomläsning tänkte jag att hon älskade havet och alltid ville vara där och det kanske är en korrekt tolkning. Men alternativa tolkningar är ju möjliga. Det kanske var stunderna hon inte var vid havet som hon ville söka upp och återuppleva?
En annan, lite hemskare är Cante Jondo:
I en natt utan måne dog min kärlek
Namnlösa män bar genom gatorna
En död naken kropp som var min.
Även här finns möjlighet till olika tolkningar. Var det kärleken som dog eller en människa? Var kroppen verklig eller bara en symbol? Var det rent av hennes kropp? Dikten blir mer intressant för varje gång jag läser den.
Jag tyckte om vissa av dikterna, som de ovan, men i det stora hela så var det ganska tråkigt. Eller så är det jag som är för ivrig och inte lutar mig tillbaka och läster de korta dikterna igen och igen och igen? Sophia de Mello Breyner Andersens dikter tjänar på mycket eftertanke och omläsning.
