Jag fick upp ögonen för Jonas Hassen Khemiris senaste bok Pappaklausulen eftersom den skulle läsas i en bokcirkel jag är med i på Facebook, Kollektivet. Jag har inte läst något av honom sedan 2004 när jag läste Ett öga rött. Jag recenserar boken här för att jag tycker att den är tydligt feministisk och den skildrar den jämställda pappan. Med andra ord passar den bra in i mitt tema om mansrollen
En son som är en pappa väntar på en pappa som är en farfar. Pappan som är en farfar ska komma från landet som inte är hans. Dottern, som är en mamma, väntar ett barn med en man som tror att han är en pojkvän.
Så beskriver Khemiri sina huvudpersoner. De är namnlösa och det är relationerna som står i centrum. Sonen, som är en pappa, är pappaledig och lever med barnen som sitt enda liv. Hans vardag präglas av wet wipes, lekland, youtubeklipp och ännu mer we wipes. Mamman till barnen fortsätter sin framgångsrika juristkarriär medan pappan önskar sig beröm för att han tömmer diskmaskinen. Faderns tycker att sonen är misslyckad som bara är redovisningskonsult. Systern träffar inte sin son, tonårssonen som valt att leva med sin pappa och inte vill ha kontakt med sin mamma.
Det är en starkt relationsroman där det inte finns någon ond eller god. Den frånvarande fadern, han som stack, får vi lära känna så pass mycket att vi ändå någonstans tycker lite synd om honom. Han lever i ett annat land, men kommer på besök en gång i halvåret. Han ville inte ta hand om sin son då, men han kräver att sonen ska ta hand om honom nu. Det här är skrivet med mycket värme och en stor portion humor.
Jag log, jag ville ta fram skämskudden när jag kände igen mig och jag fällde tårar. Den här boken berörde mig på så många plan. Att sammanfatta handlingen gör den inte rättvisa. Det är den mest målande beskrivning av föräldralivet som jag läst någonsin. Och uppläsaren gjorde sitt jobb så bra att jag kände mig så närvarande i bokens alla scener. Det här var en av årets bästa läsupplevelser!
Läs mer: Adlibris, Bokus, Och dagarna går, Bokdivisionen
