Sofi Oksanen har äntligen kommit ut med en ny bok! Hunparken kom 2019 på finska och nu 2021 på svenska på Albert Bonniers förlag. Jag kastade mig över den så fort den kom, men desstunga ämne gjorde att det mig mig något längre tid att läsa den än det hade gjort om det inte var pandemi och jag inte känt att kärlek och tonårsböcker är det enda jag orkar med.
Olenka sitter på en bänk i en hundpark i Helsingfors. Hon betraktar en familj. Plötsligt sitter en kvinna bredvid henne och betraktar samma familj och Olenka förstår att hennes hemligheter inte kommer att kunna hållas hemliga mycket längre. En historia, som börjar i Tallinn och går vidare till Ukraina, börjar nystas upp. Olenka har varit högt uppsatt inom en organisation som donerar ägg till främst västeuropeiska par. Uppväxter i miljöfarliga områden av Ukraina har sminkats bort från kvinnornas CV:n och det är inte alltid som äggdonationerna lyckas. ibland har det fått fruktansvärda konsekvenser för kvinnorna.
Hundparken har fått kritik för att den är lite för krånglig. Det finns en historia och många tillbakablickar i olika tider, som blandas. Dessutom ligger den ett mysterium genom hela boken där man får ana vad som hänt. Jag håller helt med Anna på Och dagarna går att formen nästan står i vägen för berättelsen. Den onödigt krångliga och mystiska inledningen gjorde att jag hade oerhört svårt att komma in i boken.
Efter ett ganska långt tag av hoppande mellan tidsperioder kommer ett längre stycke om hur Ukraina utvecklades efter kommunismens fall och här känner jag igen den Sofi Oksanen som jag älskar! Nu får vi läsa om korruption och lycksökande i ett alldeles nytt land. Tillsammans med tillbakablickarna till Olenkas barndom i Tallinn var den här delen den jag tyckte bäst om.
Boken tar upp viktiga ämnen om att allt är till salu och särskilt fokus är på äggdonation och surrogatmödrarskap. Sofi Oksanen har själv sagt att hon inte är emot surrogatmödrarskap som företeelse, men i Hundparken målar hon upp en industri som är allt annat än vacker. Det är inte bara ägg som säljs till lyckligt ovetande par i väst, utan även organ och till och med demonstranter till den orangea revolutionen.
Hundparken är en bra och viktig bok, men jag lyckte aldrig att den lyfte som Oksanens tidigare böcker har gjort. Jag saknade flytet och drivet och tyckte för det mesta att formen stod i vägen för min läsupplevelse. Jag var besviken efter hennes senaste bok Norma och är lite besviken nu också, fast på ett annat sätt. Det hade kunnat bli så bra!
