När regnmolnen hopas är en gammal bok från sextiotalet av sydafrikanska Bessie Head. Författaren hade en vit mor och en svart far (en tjänare). Detta var inte tillåtet och modern tog därför sitt liv. Bessie Head växte upp i en svart fosterfamilj och senare bodde hon på barnhem. 1964 flydde hon Sydafrika och sökte asyl i Botswana. När regnmolnen hopas utspelar sig i en by i Botswana.
I en by i södra Botswana försöker biståndsarbetaren Gilbert få byborna att ändra sitt sätt att bruka jorden. Han engagerar den sydafrikanska flyktingen Makhaya att vara med i projektet och få framförallt kvinnorna som brukar jorden, att hänga med på förändringarna. Det är inte helt igenom enkelt och han möter stort motstånd från olika håll i byn. Änkan Paulina fattar tycke för Makhaya och är inte helt avogt inställd till hans idéer, dels om jordbruket och dels om att seder och bruk inte alltid är till för att följas. Makhaya å sin sida, vill gärna ta med sig Paulina ut ur fattigdomen.
När jag sökte sydafrikansk litteratur så var det Bessie Head som jag föll mest för. Sedan tog det ett tag innan jag läste boken, som är den enda som finns av henne på svenska, och det är tack vare corona som har fortfarande har den hemma (biblioteket vill helst att man behåller böckerna hemma och jag hann låna en massa böcker i början på mars). Jag hade lite svårt att komma in i boken, vilket jag brukar ha i lite äldre böcker, men när jag sedan fick kärlekshistorien mellan Makhaya och Paulina så drevs jag med.
När regnmolnen hopas tar upp det viktiga i att odla rätt och satsa på rätt saker för att undvika fattigdom, men vid sidan om det handlar det också om kvinnors rättigheter samt att fly från Sydafrika och apartheid. Jag fångades mest av Paulinas historia. Hon levde ett bra liv fram till hennes make tog sitt liv på grund av falsk anklagelse om förskingring. Hon brukade jorden medan hennes son fick ta hand om djuren, samtidigt som hon förmodligen skulle tjäna mer på att sälja boskapen. Det är när hennes son får tuberkulos, som hon förstår att det ligger något i Makhayas idéer.
Det är mycket gripande om kvinnor och fattiga människor i Afrika och om hur seder och bruk kan vara direkt skadligt. Jag tyckte att det var intressant att boken var skriven 1968 och förutom lite gammaldags stil och språk, så skulle den lika gärna varit skriven senare. En bra bok i min Sydafrika-utmaning!
