Förra lördagen var jag på ett annat releaseparty (än det igår), men skriver om det först nu. Det var för Olika förlags nya spel, Möjliga familjen, som anspelar på det gamla klassiska Löjliga familjen. Platsen var Akademibokhandeln på Götgatan i Stockholm. Jag ville lägga upp bilder redan i lördags, men tänkte att vi skulle spela det först för att kunna ge ett omdöme. Vi lyckades få till en omgång först idag. Och det slutade i kaos, men det hade nog mer med oss än med spelet att göra.
Ett ”finns i sjön”-spel med alternativa familjer. Möjliga familjen är skapat av Tom Johansen och familjerna är illustrerade av Joanna Rubin Dranger, Per Gustavsson, Sven Nordqvist, Charlotte Ramel, Marcus Gunnar Pettersson, Matilda Ruta, Lisa Wool-Rim Sjöblom och Emma Virke.
Hugo har fått nys om att Olika bjuder på någon form av pyssel på Akademibokhandeln.
Det gjorde de! Hugo fick rita sin familj och han gjorde det med allas våra favoritfärger. Allas favoritfärger var nog just favoriter för stunden, men fint ändå! Pappa är blå, jag är rosa, Selma är gul och Hugo är grön.
Vi spelade idag och jag drog ner svårighetsgraden rejält. Det räckte att be om en färg och Hugo spelade med öppna kort. Men han hade inte tålamod till en hel omgång utan korten yrde när jag plockade hem mitt första par. Tips om hur man spelar spel med en vild femåring mottages tacksamt.
Jag älskade den här typen av spel när jag var liten och det är en bra form av spel då det går att göra lättare. Det går att spela genom att man ber om specifika figurer och då är det mer spännande och det blir tvära kast. Det var den versionen jag var såld på som barn. Sedan kan man spela genom att man ber om alla inom en familj, vilket man gör i Finns i sjö. Det var så vi spelade nu eftersom Hugo inte kan läsa. Familjerna i Möjliga familjen är olika stora och det är ju också roligare. Det hade kunnat vara lite fler familjer och någon med bara en person, men i stort tyckte jag att det var kul. Det är en bra genusaspekt och den finns där i skymundan, precis som det ska vara.
