Jag och Selma på BB. Jag både fysisk och psykisk medtagen. Maj 2016.
Då har jag bestämt mig för att skriva om min förlossning. Jag kommer att utelämna så många äckliga detaljer jag bara kan och fokusera på det mentala. Men är du känslig och/eller ska föda snart så läs inte.
Jag hade drömt om att föda vaginalt. Någonstans hade jag sett fram emot att få förkroppsliga hela världens kvinnokraft i min egen förlossning. Och som alla kvinnor före mig trodde jag givetvis att det inte skulle göra SÅ ont. Jag är inte den lättskrämda personen och prat om klipp och sprickor skulle såklart inte gälla mig. Möjligen skulle jag bajsa på mig, för det verkar ju ingen komma undan, men förhoppningsvis skulle jag slippa det med.
Jag blev igångsatt på grund av högt blodtryck och att jag inte mådde bra och jag var glad när beslutet togs. Så glad att jag grät. Det blev en lång väntan på att något skulle hända. Jag och min man tog en promenad och sedan la vi oss och twittrade och lekte quiz. Jag skämtade i sociala medier om att jag borde kräva lustgas. Vi hade trevligt. Vid midnatt hade värkarbetet kommit igång så pass mycket att vi blev uppgraderade till ett förlossningsrum. Där fick jag epidural som man ger tidigt till blivande mammor med högt blodtryck. Vad som sedan tog vid var en lång kamp mot en fasansfull huvudvärk. Jag fick tillslut ångestdämpande eftersom inget annat hjälpte. Men det som fick värken att slutligen gå ner var påfyllning av epidural.
Det var sedan som det ”roliga” började. Klockan var då runt fem på morgonen. Jag fick värkar som gjorde så ont att jag tillslut tappade kontrollen. Eller nej, att jag slutligen gav upp kontrollen. Jag vrålade. Ville inte vara med mer. Skrek om kejsarsnitt. Jag förstår att tusen och åter tusen kvinnor före mig också skrikit efter snitt och vägrat profylaxandas och att mina känslor där och då absolut inte var unika på något sätt, men det var här besvikelsen kom över mig och den gick inte över när förlossningen var över och Selma var här. Jag var jäkligt stark. Att träna till v 38 gav resultat. Men jag ville inte. Jag insåg att jag var tvungen och krystade på för allt vad jag var värd. Men fortfarande ville jag inte vara med.
Jag kunde glädja mig helt och fullt åt min dotter efteråt, ingen baby blues således, men minnet av förlossningen var allt annat än positiv. Så är det även med lite distans till det hela. Smärtan efteråt från stygn (jag blev uppklippt) och i ändtarmen (en vaginal förlossning känns som att man ska bajsa ut något på tok för stort) gjorde att jag inte kunde släppa att det gjort så ont. Jag läser förlossningsjournalen i efterhand och noterar att det står att patienten är ledsen för att det gör så ont. Ja, jag var ledsen. Först ledsen, sedan arg och förbannad, men efteråt återigen ledsen.
Det var lite dramatik under förlossningen och när Selma kom ut, men inget av detta uppfattade jag riktigt så det hade inte så mycket med det att göra. Dessutom kom inte moderkakan ut som den skulle så jag fick rullas till operation. Där var det bara glädje över att bedövas från midjan och neråt. När narkosläkaren ville ha min synpunkt om något svarade jag bara tonlöst att jag inte hade någon aning om vad jag förväntas svara och att jag bara bad om att inte känna något. När han stack mig hörde jag honom säga till en annan i teamet ”hon är helt cool”. Nja, snarare bedrövad. Och bedövad. Efter den förlossningen kunde inget nålstick i världen få mig att säga så mycket som aj.
Nu har det snart gått två veckor sedan jag födde. Med söndertrasat underliv och svårigheter att göra både nummer ett och två på toaletten har jag fortfarande inte förlikat mig. Ett kejsarsnitt sägs kräva betydligt mer rehabilitering, men såhär ont hade jag banne mig inte efter jag fött Hugo. Jag är tacksam över att BB Stockholm är en fantastisk förlossningsklinik som tagit både min fysiska och psykiska status på allvar och jag har fått träffa många proffsiga barnmorskor, läkare och undersköterskor. Hon som förlöste mig har en särskilt plats i mitt hjärta. Så det handlar inte om dålig personal eller andra omständigheter. Det handlar om mig, min besvikelse och att jag inte trodde att det skulle göra så ont. Jag tror att jag i framtiden kommer att vara glad över att vara en erfarenhet rikare, men jag tror inte att jag kommer att se på det som en positiv upplevelse.
Detta var min berättelse. Jag ville berätta den för att ta bort lite av auran kring det moderliga och naturliga. Jag vet att jag tänkte någon gång att folk som haft en snabb vaginal förlossning kan skratta sig lyckliga och förstod inte hur det kunde vara en jobbig upplevelse. Nu förstår jag och jag vet att den psykiska upplevelsen inte alls behöver gå hand i hand med den fysiska.
