För några veckor sedan var Marina Abramović hos Skavlan och då pratade hon om sitt liv och sin konst. Jag såg det inte då, men har sett det nu i efterhand, efter att jag varit på föreställningen.
När jag var på föreställningen vet jag inte om jag såg henne. Jag tror det, men är inte säker. Jag kunde ju inte direkt går runt och leta, även om jag såklart tittade mig omkring. Därför var det kul att se henne prata i Skavlan. Jag hör ju henne varje dag när jag lyssnar på hennes bok, men då läser hon. Det är en annan sak att se henne prata.
Hon berättar lite om sitt liv och sin konst, precis som i boken. Hon är rolig och ironisk och det är svårt att inte skratta. Hon berättar inget som performance-verket The cleaner eftersom du måste vara där i nuet och lita på henne. Det var precis det jag gjorde och det var en fantastisk upplevelse.
Hennes barndom var inte trevlig och hon säger det rent ut, utan omskrivningar. Hon växte upp i Belgrad och hennes föräldrar var partisaner. Hennes mamma slog henne varje gång hon gjorde något som inte passade. Men om hennes mamma inte varit så hård mot henne och inte krävt disciplin till och med i sömnen, hade Abramović inte varit den hon är idag. Det har gett henne en enorm mental stryka som hon inte hade klarat sig utan i livet som konstnär. Hennes konst präglas av att hon inte ger sig. Mottot är: Säger du nej till mig är det bara början.
Det märks att hon är oerhört intelligent och hon verkar vara en mycket häftig person. Jag ser fram emot fler delar i min serie om henne. Samtidigt som jag skriver detta så läser jag hennes ok och så har jag en hel dokumentär om henne att se fram emot!
Detta inlägg är Intervjun i Marina Abramović x 5.
