Jag har läst Ingvild H. Rishøi och tyckt om henne, men inte läst den bok som alla hyllar till skyarna, Stargate – en julberättelse. Så jag beställde den på norska och läste den. Jag blev inte besviken. Det är en berättelse om barn som far illa i tiden runt jul. Det låter deprimerande, men det är riktigt fint.
Ronja är tio år och lever tillsammans med sin alkoholiserade pappa och sin storasyster. De har aldrig gran och får inga julklappar eftersom pappan alltid väljer alkoholen före sina barn. Men när han under tillfällig nykterhet sumpar sitt granförsäljningsjobb, tar storasyster sitt ansvar och får jobbet. Boken är en berättelse om längtan efter jul och en närvarande förälder.
Det är fin julstämning i boken, även om den är mycket sorglig. Det fina språket och att författaren bemästrar barnets perspektiv så bra, gör att det blir vackert och på sina håll till och med roligt, fast grunden är så hemskt. Det finns ett par människor i barnets liv som tar ett kliv fram för att hjälpa till, även om det såklart inte kan kompensera för att den enda föräldern hon har ständigt är onykter. En luciakonsert fick mig att gråta.
