Idag är det Lucia och jag har läst en bok jag längtat efter hela hösten – Lucia i nytt ljus av Lena Kättström Höök (Nordiska museets förlag). Är det något som engagerat mig i årtionden så är den de sunkiga skönhetstävlingarna kring lucia och att det fortfarande tjatas om att Lucia ska vara blond.
Min mamma sa till mig att Lucia, som var från Italien, förmodligen inte var blond. De är sällan det i Italien. Idag, 30 år senare, försöker jag få tag på luciapynt där Lucia har mörkt hår och berättar historien för den oförstående mörkhåriga expediten. Hon har ingen aning om att Lucia är från Italien. Det bondadet hade jag ingenting för. Hon fattade inte varför jag över huvud taget trodde att det skulle finnas lucior med någon annan hårfärg än blond.
Det om min bakgrund. I Lucia i nytt ljus får vi läsa om luciatraditionerna från långt tillbaka fram till idag. Lucia har varit ganska mycket genom åren; en skämtbrud (som lever kvar i våra möhippor), en lössläppt kvinna, en kysk kvinna, en del av en karneval och någon som ska glänsa med bara ett fåtal tärnor. Det är alltså inte så att Lucia och ett par tärnor är så det alltid har varit. Tomtar har varit med i tåget i minst 100 år och bagare var ett vanligt inslag i början på förra seklet. Bagarna byttes senare ut mot stjärngossar, men får väl sägas ha återkommit i form av sockerbagare.
Lena Kättström Hööks bok om luciatraditioner är något du bör köpa till alla som tjatar om tradition och att det ska vara som det alltid har varit. Det bästa av allt sparar författaren till sist, hon konstaterar att utan förändringar kommer traditionen förmodligen att dö ut. Det ni! Utan Rudolf och julgranar i Luciatåget, kanske inget firande alls om några år. Sug på den karamellen ett tag.
