Det var inte alldeles lätt att lyssna på intervjun med Svetlana Aleksijevitj, som avslutade bokmässan. Seminariet hette Litteratur och yttrandefrihet. Jag förstår att det förmodligen kostar för mycket att texta det i efterhand, men det hade helt klart varit lättare. Nu tolkas det av en simultantolk och det är alltid lite svårt att hänge med i. Men, ändå, det var otroligt roligt att lyssna på hennes ord om situationen i Vitryssland och om synen på demokrati och frihet. Jag har också läst DN:s tolkning av intervjun och tagit citat därifrån.
Med på seminariet var även min handledare från B-uppsatsen i statsvetenskap på Göteborgs universitet, Fredrika Lagergren. Lite extra roligt att lyssna på henne före intervjun.
Svetlana Aleksijevitj pratar om det som händer i Vitryssland här och nu och känner sig oerhört glad över att folket säger ifrån. Hon älskar sitt land, men det är svårt för henne att jobba där nu eftersom läget är så oroligt. Om att det är många kvinnor som demonstrerar och ibland endast kvinnor säger Aleksijevitj att det inte är ovanligt att kvinnor gett blommor till maskerade män som ibland tagit emot dem. Hon säger också:
– Kvinnorna är smartare än män. Flera av dem är i 50-, 60-årsåldern. Man ser kvinnor i alla åldrar protestera.
Aleksijevitj pratar också om litteraturen och om att hennes skrivande är en väg ut ur isoleringen. Hon pratar också om att hon älskar rysk litteratur och moderna ryska tänkare. Men det finns två länder, ett Vitryssland som är en diktatur och ett annat med människorna som drömmer om frihet. Om frihet säger hon:
– Jag tror att människor i dag är mera beredda på frihet än vi var på 90-talet då vi tog till gatorna. Vi visste inte vad frihet var! Vi hade en mytisk bild av frihet och trodde att den fanns runt hörnet. Frihet är en lång, lång resa, det vet vi nu. I dag vet folk mer om detta. De har rest, de har tillgång till information och diskuterar detta med vänner i andra länder. De har kunskap, vi hade bara en dröm.
Vi kan bara hoppas att det vitryska folket får frihet efter så många år i en diktatur. Som jag skrivit tidigare ligger landet mig varmt om hjärtat eftersom jag varit där och bott hos en familj som tog väl hand om mig.
