I påskas läste jag en helt underbar bok, Litet land av Gaël Faye (Norstedts). Författaren är född 1982 i Burundi och boken handlar om hans uppväxt i Bujumbura. Hans far är fransk och hans mor från Rwanda och han är ganska liten när de skiljer sig. Hans pappa kommer att skicka sina barn till Frankrike när det blir för oroligt och hanns mamma kommer att se sin familj slaktad i Rwanda.
I början är det en bok om en pojke, hans vänner och om bekymmerna som pojkar har. Politiken smyger på, men Gabriel vill bara leva det liv hans om halvfransk tidigare har levt med bad och häng i en övergiven bil. Det jobbigaste för honom blir när en av tjänstefolket rymmer och tar hans älskade cykel. När de väl hittar den är den vidaresåld till en fattig bonde som aldrig skulle kunna ge sin son en så fin present igen. Gabriel tar ändå tillbaka sin cykel. Men då börjar han förstå klasskillnaderna.
Gabriel ses som vit och dessutom tutsier. Han har tidigare inte funderat så mycket på sin tillhörighet men i slutet av boken trappas våldet upp och de oskyldiga pojklekarna blir till blodigt allvar. Det är så enkelt berättat, men ändå så att vi verkligen förstår vartåt det barkar. Boken berör ända in i märgen.
Detta är inte en bok jag egentligen skulle recensera här på feministbiblioteket. Det är inte kvinnlig författare, kvinnlig huvudperson eller ifrågasättande av mansrollen. Men för riktigt god litteratur gör jag ibland ett undantag. Jag tycker verkligen att du ska läsa den här boken.
Författaren är även musiker och hos Och dagarna går hittade jag den här fina låten av honom.
