Äntligen! Det var min reaktion när jag fått hör att Anna Charlotta Gunnarson kommit ut med ytterligare en bok om pophistoria och kvinnor. Kvinnorna som formade pophistorien (Atlas) är mer fokuserad på just kvinnor och ett inlägg i den feministiska debatten om bortglömda kvinnor i historien. Hennes Popmusik rimmar på politik innehåller flera kapitel om kvinnor och pophistoria, men är inte bara om kvinnor. Men bra var den, riktigt bra.
Det är många kvinnor som banat vägen för andra inom musiken. Det finns också dem, vars gärning för länge sedan glömts bort. Det finns kvinnliga pionjärer inom de flesta genrer och även som producenter och alla har de gemensamt att de inte fått lika mycket ära och berömmelse som män i liknande positioner. Kvinnorna behövde dessutom ofta rodda både barn och familj innan de kunde ägna sig åt musiken,
Vet du vem som skrivit texten till Lyckliga gatan? En ledtråd är att samma person skrivit texten och musiken till Hej mitt vinterland och texten till Diggiloo diggiley. Ringer det en klocka? Inte? Hon heter Britt Lindeborg och hon skrev massor av schlager och andra låtar från sextiotalet och framåt. Hon har vunnit både melodifestivalen och Eurovision. Ändå fick hon knappast något erkännande under sin livstid, inte ens efter segern i Eurovision Son Contest 1984. Kapitlet om Britt Lindeborg var nog det mest gripande.
Andra fantastiska historier i Kvinnorna som formade pophistorien var den om Agneta Fältskog, som slutade komponera musik och som degraderades (även av Björn och Benny) till den blonda i ABBA. Dolly Parton fick ett erbjudande hon inte kunde tacka nej till. Elvis erbjöd sig att spela in hennes I will always love you. Som grädde på moset skulle hon förlora sina rättigheter till låten. Hon tackade nej och förmodades har gjort sitt livs misstag. Ja, vi vet alla vad som hände sen.
En intressant diskussion som spänner över flera kapitel är myten om vokalissan, det vill säga ett band bestående av män med men en kvinnlig sångerska. Motsatsen existerar inte, så vitt Gunnarson förstår. Hon nämner några band där kvinnor får spela andra roller än att just sjunga. Det var lite roligt att läsa att hon nämner min kusins band, First floor power, som ett föredöme i branschen.
Anna Charlotta Gunnarson är otroligt kunnig när det kommer till musik. Hon är också härligt nördintresserad och går gärna på djupet i det hon skriver om. Vidden av nördintresset lyser igenom många gånger och det gör att jag verkligen litar på att om hon säger att hon inte hittat något, så existerar det förmodligen inte. Kvinnorna som formade pophistorien är skriven av en person med djupa kunskaper, men det är också en bok med ett starkt feministisk budskap. Jag tyckte särskilt mycket om hon belyste snobbismen bland fans och att det kvinnor gillar och gillat oftast ses som sämre.
Det finns så mycket satt säga om den här boken, men det går inte att säga något om allt. Den är fantastisk bra, om inte bättre än Popmusik rimmar på politik (eller man ska inte jämföra två så bra böcker, de kompletterar varandra och alla borde läsa båda). Det är viktigt vem som skriver musikhistoria. Gunnarsons egna gamla musiklexikon är skrivna av män och Wikipedia skrivs till stor del av män, och då är det inte så konstigt att männen får störst utrymme. Jag är glad över att just Anna Charlotta Gunnarson har skrivit den här boken.
