En författare jag verkligen gillar är Goran Vojnovic. Jag har läst två böcker av honom innan och eftersom jag inte hittade någon annan lämplig översatt författare från Slovenien så fick Jugoslavien, mitt hemland bli Slovenien i EU-läsningen. Boken är utgiven på Ramus förlag och jag har tidigare läst Under fikonträdet och Blattejävlar.
Vladans barndom gick i kras den dagen hans pappa fick sin inkallelseorder från den Jugoslaviska armén 1991. Han var då tvungen att flytta ifrån sitt älskade Pula, i nuvarande Kroatien, och inget mer plats skulle senare komma att kännas som hemma. Han hamnar tillslut i Ljubljana, sin mammas hemstad, och tvingas lära sig slovenska. Hans pappa hör han inte mer av och hans mamma säger att han är död. Men död är han inte, faktum är att han är efterlyst av Internationella brottmålsdomstolen i Haag för krigsförbrytelser.
Hur ska man kunna leva med vetskapen om vilka fasansfulla saker som ens far har gjort? Vladan kämpar och får god hjälp av sin flickvän Nadja. Men han är fullständigt tillintetgjord av alla uppgifter och klarar inte av att släppa in Nadja såsom han kanske borde. Det är hjärtskärande och det är fantastiskt väl skildrat. Jag lider med Vladan och jag förstår Nadja. Samtidigt får jag en närhistoria serverad via en ung man som varit barn när allt briserade.
Jugoslavienkrigen är min generations Ukrainakrig och det var det vi följde med fasa och sorg. Vi fick ta emot flyktingar från Bosnien på vår skola och vi följde nyheterna från ett land i sönderfall, ett land många av oss faktiskt besökt. Mina föräldrar hade varit där före jag var född, men vi hade inte kommit så långt på våra resor i Europa. Att läsa Jugoslavien, mitt hemland rörde upp många känslor från den tiden, även om mina känslor såklart inte var i närheten så jobbiga som dem som fått uppleva kriget på nära håll. Som den fiktiva Vladan i boken fick göra.
