Jag har läst alla nobelpristagare sedan 1990

Förra året hade jag läst alla nobelpristagare sedan 2000 och då tänkte jag att det skulle bli en tradition att läsa tio om året. Nu blir det förhoppningsvis inte tio om året, eftersom jag redan läst en hel del. Dock kunde jag här konstatera att jag hade många luckor på 90-talet. Jag åkte till Stockholms Stadsbibliotek och lånade böcker av dem jag hade kvar och eftersom det var två poeter och tre dramatiker så gick det väldans fort. Pjäser är i regel rätt så korta och lyrik går också fort att läsa om man bara ska läsa igenom det. Nu brukar jag läsa lyrik på annat sätt, mer bläddra och läsa en dikt här och där, men det är lite fusk i detta sammanhang så jag har läst ett verk av alla poeter.

Årets nobelpristagare Tomas Tranströmer, Sverige: Jag hade läst honom innan (första gången det händer!) men eftersom jag som sagt inte läser poeter från pärm till pärm har jag nu gjort det för att inget fusk ska förekomma. Jag läste 17 dikter från 1954 och För levande och döda från 1989. Jag gillade de senare dikterna bäst och Tranströmer är en poet som är lättillgänglig.

1999 Günter Grass, Tyskland: Jag har läst Blecktrumman om tyskarnas situation i Polen efter andra världskriget. Det var en bok jag gillade, men det har inte blivit något mer av Grass.

1998 José Saramago, Portugal: Jag läste Blindheten och även om det inte var en bok jag såg fram emot att läsa vidare i så tog jag den ändå till mig. Den handlar om et samhälle där alla blir blinda utom en och vilken anarki som kom att råda. En samhällskritik genom ett absurt scenario.

1997 Dario Fo, Italien: Jag läste pjäsen En målare kommer sällan ensam och jag vet inte om jag tyckte om denna fars. Det var lite fyrtiotalisthumor med det manliga mot det kvinnliga och en kvinna som gjort sin man till vaxdocka för att han inte skulle kunna resa iväg. Hö hö säger jag. Kanske finns det bättre pjäser, någon som vet?

1996 Wisława Szymborska, Polen: Som jag älskar hennes dikter! Jag läste Människor på en bro från 1986 och där fanns flera dikter som jag blev oerhört berörd av. Sedan bläddrade jag lite hit och dit i diktsamlingen jag lånat från biblioteket och fann en dikt som hette Hanna. Bara en sån sak! Jag kommer att önska mig hennes samlade dikter i julklapp.

1995 Seamus Heaney, Irland: Ännu en poet och hans diktsamling Grönt ljus lämnade inga djupa spår hos mig. Mycket naturskildringar från Irland. Inte min typ av dikter skulle jag kunna sammanfatta det som.

1994 Kenzaburo Oe, Japan: Jag läte hans bok Tid för fotboll redan 1995 och minns inte så mycket. Det jag minns är att jag inte gillade boken och att jag hade missuppfattat vad den skulle handla om. Och nej, jag trodde inte att det skulle handla om fotboll.

1993 Toni Morrison, USA: Jag fick Sula i julklapp det året och jag tyckte om den boken. Jag har recenserat den här i feministbiblioteket eftersom det är en kvinnohistorisk roman om svarta i USA. Det är konstigt att det inte har blivit något mer av Morrison. Det ska jag genast se till att ändra på!

1992 Derek Walcott, S:t Lucia: Jag läste pjäsen Sista karnevalen, som är den enda som har översatts till svenska och den har satts upp på Dramaten. Den är ändrad från originalet, men av författaren själv. Pjäsen utspelar sig på Trinidad och det postkoloniala är centralt. Jag tyckte om den.

1991 Nadine Gordimer, Sydafrika: Även hon en författare där det postkoloniala är i centrum. Jag läste Min sons historia och tyckte mycket om den.  Den handlar om kampen mot apartheid och samarbete mellan svarta och vita.

1990 Octavio Paz, Mexiko:  Det var många dramatiker på 90-talet och Octavio Paz var en av dem. Jag läste Rappaccinis dotter som sattes upp första gången 1956. Inte så kul att läsa, vet inte om det hade varit roligare att se den som föreställning.

Bara tre kvinnor, varav en som jag recenserat här i Feministbiblioteket. Tyvärr kommer det dröja flera år innan jag kommer att presentera en till kvinna som fått priset om jag ska fortsätta i takten tio per år.