Jag har läst alla nobelpristagare sedan 1980

Jag fortsätter traditionen och läser ett decennium av nobelpristagare om året. I år är det 80-talets tur (jag behöver inte läsa om de författare jag redan har läst). Nytt för i år är att en novell räcker, något jag inte har överutnyttjat, men ändå känner mig kluven inför. Sedan är det sanning med viss modifikation att jag har läst alla sedan 1980 då årets pristagare var så oinspirerande att jag bara hunnit en halv bok. Eftersom jag alltid avslutar böcker jag påbörjat så får det räcka för idag. 80-talet var inget imponerade årtionde i Nobelsammanhang kan jag konstatera. Och ingen kvinna fick Nobelpriset i litteratur.

2012 Mo Yan, Kina. Besvikelsen var enorm när det inte bara var ytterligare en man som fick priset, utan också en partimedlem och censurförespråkare. Jag ser på TV att han inte ser sig som politiker utan enbart som författare, men är man partimedlem så kan man inte resonera så. Det är faktiskt inget tvång i Kina idag. Jag är verkligen inte sugen på att läsa honom, men beslutade mig för att ge Det röda fältet en chans. Efter halva boken och ett hundratals mord och åtskilliga liter blod som sprutar är jag fortfarande inte övertygad. Berättartekniken att hoppa hit och dit i historien är intressant, men det uppväger inte den överdrivet blodiga handlingen. Jag längtar till jag slipper läsa den mer.

1989 Camilo José Cela, Spanien. Jag läste Pascual Duarte och hans familj och jag var inte så imponerad. Det var en ganska kort bok, ändå tog det ganska lång tid innan jag hade läst ut den.

1988  Naguib Mahfouz, Egypten. Om Cela var trist så var Mahfouz fruktansvärt tråkig. Även här valde jag ett kort verk, men i efterhand hade jag tänkt att i det här fallet hade verkligen en novell varit nog. Jag läste Echnaton: sanningssökaren.

1987 Joseph Brodsky, Sovjetunionen. Jag läste Brodsky under min lyrikersommar, men jag var inte så imponerad av Ett liv i spritt ljus.

1986 Wole Soyinka, Nigeria. Jag läste diktboken Oguns skugga och det var trist och konstigt och jag minns inte mycket av den.

1985 Claude Simon, Frankrike. I boken Triptyk förekommer orden lila ollon så många gånger att det är svårt att totalt sova sig igenom hela boken, vilket annars är lätt då den har tre (3) kapitel och varje kapitel har ett (1) stycke. Förutom att det var mycket sex fattade jag i princip inget om handlingen.

1984 Jaroslav Seifert, Tjeckoslovakien. Jag läste Pestmonumentet och om den ska jag inte skriva bara negativa saker. Kanske var dikterna inte helt i min smak, men jämfört med de jag recenserat ovan så var Seiferts dikter fantastiskt bra. Jag tror till och med att jag kommer att läsa mer av honom. Det ni.

1983 William Golding, Storbritannien. Jag läste klassikern Flugornas herre för ett par år sedan. Med andra ord läste jag den inte i skolan som de flesta andra. Jag tyckte att den var bra, spännande och hade en intressant psykologisk intrig. Jag hade höga förväntningar och jag blev inte besviken.

1982 Gabriel García Márquez, Colombia. Jag läste Krönika om ett förebådat dödsfall och det enda jag har att säga negativt om den är att den inte riktigt höll hela vägen ut. Men med den starten så blir ändå slutbetyget mycket högt. Jag tänkte då att jag ska läsa mer av Márquez, men det blev aldrig av. Dags att göra något åt det!

1981 Elias Canetti, Italien. Jag läste novellen Den ordsnabbe ut Nobeller och det skäms jag lite över, eftersom den var en och en halv sida lång. Jag var inte helt oimponerad och det är inte omöjligt att jag i framtiden väger upp för det lilla jag läste av honom.

1980 Czesław Miłosz, Polen. Jag läste hans självbiografiska betraktelser från tiden bakom järnridån i boken Själar i fångenskap och den var helt ok.

Här är böckerna 2000-2010 och 1990-1999.