Husångest – är husletande som Tinder?

Mitt föräldrahem. Ett bra hem. Och mina barn, typiskt bra barn. April 2019.

Vi vill flytta till ett hus. Det är mycket som ska stämma och det handlar om mycket pengar. Jag tror att det de flesta, liksom oss, tänker att det är för dyrt. Man vill gärna ha mer än just det man kan få. Såklart ökar valfriheten med mer pengar, men ofta måste man göra avkall på något; läge, storlek, tomt eller antal rum.

Vi har inte tittat på så många hus än, så jag ska väl inte klaga, men det är SÅ jobbigt. Det värsta är när man klickar med huset och blir överbjuden. Det näst värsta är nog när helheten är bra, men detaljerna faktiskt inte lever upp till minikraven. Köpa på känsla och hoppas på det bästa, eller vara förnuftig? Jag har inget enkelt svar på den frågan.

Jag var och klippte mig idag och jag diskuterade saken med frisören. Vi kom fram till att husletande är som Tinder. Eller ja, jag känner ju bara till Tinder via andra, men jag tror ändå att jag har en uppfattning om vad det går ut på. Man ser en person och svajpar höger eller vänster och går man på dejt kan man kosta på sig att vara riktigt kräsen. Drömpersonen kan finnas bara ett svajp bort. Man går in på Hemnet och går på en visning, men drömhuset kanske bara är någon vecka bort.

Drömhuset kan vara ute till försäljning nästa vecka. Det kan ha allt det där som det där braiga huset vi nyss tittade på hade, men som faktiskt hade ett för litet sovrum till Selma och för höga driftskostnader. Kommer jag för evigt att jämföra alla tomter med det husets underbara tomt i vårsolen? Eller ska jag flytta in och snegla på Hemnet och för evigt (eller ja, i några år i alla fall) vara bitter över att vi inte hade is i magen?

Jag förstår inte att folk pallar detta!