Jag har dragit mig för att läsa förintelseöverlevande Hédi Frieds bok om sin barndom, Historien om Bodri, för att min dotter är ganska känslig för sorgliga böcker. När jag fann den på biblioteket valde jag ändå att låna hem den och testa.
Hédi växte upp i ett lyckligt hem och hade en hund och en bästa vän. När Hitlers soldater tågade in i hennes land, fick hon inte längre leka med sin vän för att de bad olika böner. En dag fick familjen veta att de var tvungen att flytta ifrån sitt hem och efter en fasansfull tågresa hamnade de i ett läger. De var tvungna att lämna hunden, men en dag kom Hédi tillbaka till hunden Bodri och berättade att kriget var över och Hitler var död.
Det var en sorglig bok, såklart. Rösten stockade sig för mig flera gånger. Men Selma upplevde det inte som så fruktansvärt sorgligt. Vi får veta att Hédi och hennes syster överlevde kriget, men inte att föräldrarna dog. I slutet återförenas hon med sin hund. Vi fick en fin pratstund om krig, om Hitler och om religion. När vi nästa kväll skulle välja böcker att läsa, valde hon inte att läsa den här igen. Det kan bero på att hon ville ha något lite lättsammare, eller så var det bara en slump.
Det är kanske inte en bok vi läser om och om igen, men det var en underbart fin bok. Jag är mycket glad att jag läste den tillsammans med min treåring. Jag måste också säga att bilderna av Stina Wirsén inte är så där klassiskt roliga som i hennes Vem-böcker, utan mer anpassade till den allvarliga stämningen. Hon kan verkligen rita så att det passar olika typer av böcker!
Läs mer: Adlibris, Bokus, Barnboksbloggen
