Hej Hanna 17 år, ditt liv blev bra

17 år i Spanien några månader innan brevet skrevs. Juni 1994.

Jag har nu läst brevet till mig själv. Det kanske inte var så omtumlande att få det som jag trott. Det mesta handlade om killar (kille) och kompisar. Det mest intressanta är nog hur mycket jag faktiskt kommer ihåg av det jag trodde att jag skulle glömma. Jag utgick ifrån att jag skulle tappat kontakten med mina bästa vänner.

Jag funderade inte så mycket på framtiden, det kom bara några små glimtar om sådana funderingar på ett par ställen. Här från början av brevet:

Du som just nu läser brevet, eller du och du, det är ju jag det med, är 37 år, har förmodligen man och barn, eget hus och tjänar pengar på att intervjua sportdårar (svettiga fotbollsspelare och nerspydda skidåkare till exempel).

Allt har ju inte blivit som jag trodde men man och barn var nog det väsentliga för mig kan jag tro med tanke på att huvudfokus i brevet låg på olycklig kärlek.

17-åriga Hanna skar sig inte i armarna, lågt därifrån. 17-åriga Hanna mådde ganska bra, var hoppfull om framtiden och trivdes med livet. Det är ju lätt att minnas alla jobbiga stunder, men att vara olyckligt kär var för mig inte jordens undergång. Som tur var.

Vid första genomläsningen kändes brevet så överdrivet glättigt, men jag tror att det var så precis det var. Mina största bekymmer var att killen som gällde för tillfället inte ville ha mig. Jag hade också en framtidstro och ett stort hopp om att allt skulle lösa sig en dag. Och det gjorde det ju.

En otroligt rolig passage var den om mitt sportintresse. För förutom killar så handlade brevet mycket om sport.

Ja, man kan ju alltid hoppas på att jag har mitt stora sportintresse kvar efter 20 år. Om jag inte har det måste du lova att aldrig förneka att du en gång varit det! Men vad dum jag är, det är klart att du aldrig skulle bli ointresserad av sport… du är ju jag… (vad krångligt det blev).

Jag har varken övergivit intresset eller förnekar det, men jag skrattar allt lite gott åt alla sportreferenser i brevet. Detaljnivån på dem vittnar också om att jag inte riktig fattade vart internet-revolutionen skulle ta oss (resultat finns ju bara en googling bort).

Bilden som fanns med i brevet. September 1994.